Pydde och Energy gick ju ut på stora betet i lördags. Söndag eftermiddag var det dags för nästa deltagare i 2017 års sommarkollo att dyka upp. Det var en kändis från förra sommarens gräshäng, nämligen Holly Style. Hon är precis som Pydde en svensk ridponny född 2015.
Alla spanar på alla samtidigt
Det blev lite pip och en del krökta nackar, men visst kände de igen varandra, det var tydligt. Stam för den som är intresserad:
Högås Pudding (gulbrun, sv ridponny, e IM Claudius RP 178 u Högås Parfait ue Coelenhages Prins Thatch RP 151)
Energy (brun, SWB, e Etalon Lux N u Caracotta ue Cardento uppf: Stall OS-hästar, Olof och Frida Smith)
Holly Style (rödskimmel, sv ridponny, e Hermes 1086 u Hayabusa Down ue The Hale Helios RW 56 uppf: Anette Richard)
Holly och Pydde säger hej.
Roligt att ses igen (tror jag de säger...)
Måndag fm dök småskolegänget upp. Fyra ettårsston anlände och helt plötsligt såg de tre tvååringarna på betet så himla vuxna ut. Kvällen innan tyckte jag att de var bäbisar. :-)
Lite virr, lite snurr och en del spring, men inga elaka miner, så det var skönt.
En fux och en fux. Tur att den ena har strumpor så att jag kan skilja på dem :-)
De här två pluttarna höll sig på förståndigt avstånd från de andra.
Jag tog såklart en kvällspromenad upp till betet också för att kolla så att allt var okej. Alla verkade nöjda. Lovely!
Den efterlängtade dagen var äntligen här idag - dags att släppa på bete! Morgonen inleddes med en rask promenad till det mindre betet, där Arion och hans på Högås övervintrade kompis Entry ska gå tillsammans, precis som förra sommaren. Uppmärksamma bloggläsare har kanske redan noterat att de inte är ensamma på bilden ovan, men den historien tar vi en annan dag...
Det blev inte så många bra bilder på grabbarna tyvärr. De sprang ur bild, hmm. Härligt tyckte de att det var i alla fall och det är alltid lika roligt att se glädjesprången. Det tröttnar man liksom aldrig på att få uppleva.
Här tycker jag att både Arion...
...och Entry ser ut som åringar?!
Tänkte nästan skippa de där bilderna, men så kände jag att det kan vara en rolig jämförelse att kunna göra om jag tar nya bilder lite senare i sommar. Utveckling är alltid intressant att följa.
Arion multi-taskar lite.Han kan både springa och försöka bita sin polare på samma gång.
Flaggdag? Arion verkar tycka det i alla fall ;-)
Vi lämnade nöjda pållar med nosarna i gräset och vände hem till stallet. Dags för nästa släpp. På det stora betet blir det ett riktigt brudgäng i år. Pydde (Högås Pudding) ska få sällskap av två jämnåriga kamrater från förra året. Därtill kommer det fyra ettårsston och två ston med föl. Idag blev det ett återseende för Pydde och Energy, eller Ettalina som hon också kallas. Övriga ungston kommer på måndag.
Energy är faktiskt född här. Det är våra vänner Olof och Frida Smith, Stall OS-hästar, som är uppfödare och mammahästen Caracotta fick i uppdrag att klämma ut sin fölis här hos oss det året. Här kan man läsa och se bilder från när det begav sig.
Telefonkontakt med Frida bekräftade vilken kvalitetsuppfödning det är - hon gick rakt in i släpet som en rutinerad tävlingshäst. Tio minuter, sen rullade de in på gårdsplanen. Vi tog våra ungston och promenerade upp till betet, gick in en bit i hagen och släppte dem. Showtime! Eller inte så mycket faktiskt. Det var liksom tråkigt lugnt. Lite pip, nåt travsteg, men annars mest gräsätning. Och jag som hade kameran i högsta hugg. Frida fick göra en insats och valla dem lite. Allt för konsten :-)
Pydde säger hej
Kompisar sen förr ju!
Läcker! En riktig pudding :-)
Spännande att få vara på bete igen!
Someone is tellin´us to move...
So let´s move!
More moving.
Naturliga cavaletti på det här betet.
Vi lämnade två mycket nöjda tjejer ute på betet och gick tillbaka mot grinden. När vi precis nått fram och ska gå ut så var det någon som förstod allvaret. Den gula prinsessan vill inte riktigt vara utan sin matte. Hon kom sättandes efter oss i full fart. Hon är en darling min Pudding!
Pydde i full fart efter oss.
Energy fick ta fram stortraven och hänga efter den lilla räkan, även om hon inte alls hade samma separationsångest.
Nästan framme vid grinden. Svansen på ryggen såklart. Det är något nästan alla Högås-ponnyer kan. Jag är inte helt nöjd med den egenskapen...
Men vad är väl en matte mot vad som synes vara oändligt många grästuvor som bara väntar på att få bli betade? När jag gick för att titta till dem på eftermiddagen verkade den värsta matte-längtan ha lagt sig. :-)
Idag är det exakt tio år sedan det första ridponnyfölet såg dagens ljus här på Högås. Jag har nu alltså varit ridponnyuppfödare i tio år! (Jag bloggar från datorn och här finns inga emojis, men hade det gjort det så hade jag definitivt lagt in en gubbe med stor gapande mun nu, jag menar OJ vad tiden har flugit iväg!)
Morgonen den 18 mars 2007 gick jag som vanligt ut och fodrade hästarna. Det var den mest omtumlande morgonfodringen jag någonsin har upplevt. När jag öppnar Heras boxdörr så står det ett föl där och tittar nyfiket på mig. Jag fattar ingenting. Vi hade ju inte ens börjat vaka på henne, men nu var fölet redan här. Glädjen var hur som helst total. Och hon var så perfekt, Högås Hebe som hon fick heta. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Hon var precis det jag hade drömt om. Jag vet att det låter ganska klyschigt, men man får ta med i beräkningen när man läser de orden att hon var min allra första egna uppfödning. Allting var så speciellt från början till slut. För mig var hon magisk.
Sedan starten med Hebe så har det fötts totalt elva ponnyföl här med prefixet Högås. Det första året, 2007, kom även Vanilla. 2008 föddes Högås Slowfox (Totte) och Högås Bittersweet Melody (Grynet). 2009 kom Högås Foxy Lady, 2010 såg Högås Rock´n´Roll (Rocky) dagens ljus. 2011 kom det hela tre föl: Högås Parfait, Högås Bamalama och Högås Springsteen. Sen blev det några års uppehåll men 2015 var det dags igen. Då fick vi Högås Pudding och Högås Arion.
Jag hade ju en hel del erfarenhet av uppfödning innan jag påbörjade min egen avel. Flera års arbete i stostallet på Flyinge hade gett mig både roliga och tråkiga upplevelser när det gäller överlevnaden hos föl och unghästar. Saker händer i livet, det är naturligt att inte alla klarar sig upp i vuxen ålder, och det visste jag mycket väl om. Därför funderade jag nästan från början på vilka av mina som inte skulle finns med oss hela vägen. Det svaret fick jag väl lite snabbare än jag hade önskat. I maj 2008, när Hebe bara var dryga året fick hon en spark när hon gick på bete. Den resulterade i en splitterfraktur och det fanns ingenting att göra. Hon fick somna in.
Detta var så ledsamt och så tungt att det nästan inte går att beskriva. Just då tog jag det väldigt hårt. Men nu har det gått tio år och jag minns faktiskt bara det roliga. Det var en fantastisk tid när jag kunde titta på det där lilla fölet och drömma mig iväg så långt. I min värld var hon ju redan en stjärna och det har hon förblivit och kommer så att förbli för all tid framåt.
Arion med kompis Entry till vänster, Pudding till höger
Igår var snön alldeles ny och orörd när hästarna gick ut. Oj vad de rullade sig och for omkring. Idag tog jag med kameran ut och tänkte att de kanske kunde göra om samma sak och så kunde jag fånga det på bild... Men nja, det blev inga snögubbar och snöänglar idag. Några bilder på en del av pållarna blev det i alla fall.
Arion tar ett stadigt grepp om Entrys nacke
Pydde spanar in mig. Arion spanar på henne.
Ringdans?
I brist på andra barn att leka med så försöker Pydde trigga igång sin mamma...
Arion
Hera fick lite fart under hovarna...
...och tog självklart in lite luft under magen.
Pydde
Luddigt värre. Skönt när det är isigt i vinden.
Pydde är så gullig!
Här också :-)
Perfa
Väl inbäddad i täcken. Hon är superfrusen av sig och här finns inte mycket lä ute på den skånska tundran...
Det var ganska längesen som jag skrev något om Manthan och Lilly här i bloggen faktiskt. Senast var i slutet av juni. Då hade de startat i två riktiga tävlingar efter några pay´n´jump under våren. Klasserna de red då var 50 och 60 cm. Det har hänt lite sedan dess!
Vi börjar i fel ordning med det senaste. :-) I lördags var det årsdebut för ekipaget. 70 och 75 cm (LC och LC+5) hos Flyinge RF. Första klassen var stabil och flöt på bra, men ovanligt nog hade de en rivning i omhoppningen. Det hade nog inte blivit någon placering i alla fall, Lilly red aningen långa vägar i omhoppningen och det brukar man inte ha råd med när man tampas med andra små snabba ponnyer. Alla var nöjda och glada ändå, känslan var bra och Lilly hade roligt. Till nästa klass vässade vi till oss. Mamma Frida gjorde en utomordentlig bangång med barnet där det noga styrdes upp var svängarna i i slutstriden skulle äga rum. Och svängde det gjorde dom! Det var en fin och välriden grundomgång som efterföljdes av en riktigt tajt och fokuserad fas två. Lilly var sist ut i klassen och när hon gick i mål kunde de direkt ropa ut henne som segrare. Jag tror aldrig jag har sett en unge le så stort och mycket, hihi. Det var superkul och så välförtjänt. Lilly och Manthan var som två tigrar inne på banan!
Manthan och Lilly i topp!
Men nu backar vi några steg. Här kommer en liten sammanfattning av hur sommaren och hösten har sett ut för ekipaget.
Efter tävlingarna i juni där vi hoppade 50 och 60 cm kändes det lagom att prova ett snäpp högre. Då åkte vi på pay´n´jump igen. Viarp blev resmålet och där debuterade ekipaget 70 cm. Manthan var otroligt taggad den här dagen och ingen av rundorna gick i undertempo, det kan jag säga... hehe. Men det var inte okontrollerat och Lilly gjorde väl inte supermycket för att bromsa upp heller. "Det är roligt när det går fort" var hennes ungefärliga ord. Ja, felfritt och utan tvekan var det i alla fall.
Manthan och Lilly nöjda och glada (och pigga!) på pay´n´jump i Viarp
Efter den testomgången gjorde vi bedömningen att det var lagom att starta 70 cm (LC) även på tävling. Det blev något nytt. Nu kom omhoppning in i bilden för första gången. Upp till 60 cm (LD) brukar det alltid vara clear round, dvs en grundomgång och alla som hoppar runt felfritt får en rosett. I augusti åkte vi till Åsbo PK där de red 60 cm och sin första 70 cm. Första klassen gick fint, även om Lilly nog var lite nervös den är dagen. Till andra klassen fanns det nog en del fjärilar kvar i magen, nu skulle det ju eventuellt ridas den där omhoppningen. Det är stort. Mammorna x 2 var också lite nervösa. Det kändes högt (ja, vi är mesiga) och tänk om hon nu inte skulle ta sig till omhoppningen... Hur besviket skulle det bli då?
Vissa saker kan man inte styra, utan man får snällt stå vid sidan om och bara låta det hända. Så är det när någon annan är inne på banan. Det är därför det kan vara så jobbigt. I alla fall om man är kontroll-freak som undertecknad ;-)
Ibland ska man inte oroa sig! Självklart kom de till omhoppningen - och en bra sådan blev det också! Tiden räckte till en tredjeplats i klassen! Det blev prisutdelning och ärevarv för ekipaget! Vi hade för säkerhets skull noga pratat med Lilly om att det inte är alltid man får rosett och pris, även om man rider omhoppning. Någon annan kan vara snabbare och att då får man vara nöjd med sig själv och sin ponny ändå. Det samtalet kanske inte behövdes den här dagen, men det kommer garanterat andra dagar när den vetskapen kommer till nytta.
Spetsade öron på väg mot hinder
Härligt att få galoppera på stor yta!
Höga hinder tycker vi som står bredvid
Mot mål
Manthan och Lilly kommer in på sin första riktiga prisutdelning
Sötisar!
Den viktiga rosetten hängs på. Ett glittrigt spö i pris blev det också.
Ärevarv
Två nya till samlingen
En glad pristagare
I september gjorde ekipaget en ny höjning. De gick rakt in i 70 cm och debuterade även 75 cm. Detta skedde hos Lomma RK och båda rundorna var superfina! I LCn blev det en andraplacering av hela tolv startande. I LC+5 gjorde de sin kanske finaste ritt hittills i karriären men hamnade precis utanför placering på tredje plats. Se rundan nedan:
Under hösten ingick Lilly och Manthan i Österlens RKs division 2-lag. När den serien var avslutad blev det några starter till individuellt. Först en 70 cm hos Torns RF. Det var en jämn och stabil runda. Lilly fick till en superbra sväng i omhoppningen och var så nöjd med det så hon glömde att det var två hinder kvar :-). Det kostade en rosett, men det gjorde inte så mycket. Ridningen var bra och ponnyn var bra! Helgen efter gjorde ekipaget en start i Dagstorp, också det i 70 cm, och den här gången hittade de fram till alla hindrena i omhoppningen. Det gav utdelning. Gul rosett och ärevarv!
Efter många bra rundor på LC-nivå bestämde vi oss för att det var dags för debut i LB. I slutet av november blev det så dags. En fin runda med övertygande ridning in i kombinationen gav felfritt resultat i både grund och omhoppning. Första utanför placering efter några betydligt äldre och mer rutinerade flickor. Så är det, man får se och lära när man är ny i leken!
Sist ut för säsongen blev julhoppning hos Åsbo PK. 70 och 80 cm (LC och LB). Avslutningen blev väl inte den bästa. Manthan utnyttjade sina ponnygener och trixade lite med sin unga ryttarinna. Ett stopp varje klass, men det fanns bra grejor också. Det blev till att åka hem och träna över jul och nyår.
Och med det är vi framme vid den gånga helgens tävling, som jag ju berättade om först. Nästa helg, om en och en halv vecka, ska vi på det igen. Då blir det 70 och 80 cm i Skabersjö har vi tänkt oss. Så to be continued...
