Mutti
Mitt hjärta blöder lite just nu. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt. Men det gör jag. Vi måste ta bort en av våra katter idag. Det är Mutti. Vi har bott här på gården i tio år nu. Det är en lång tid. Mutti har bott här ännu längre. Hon bodde redan här när vi flyttade hit. Väldigt skygg och förvildad, de förra ägarna lyckades inte få med sig henne när de lämnade gården. Istället blev hon vår. Hon och sex ungar som hon födde på loftet. Det var så vi lärde känna henne. Vi kunde ju inte låta de där ungarna växa upp och bli vildkatter så vi flyttade ner de i stallet och då fick vi bättre kontakt med deras mamma också. Det naturliga namnet blev Mutti.
Ungarna fick nya hem men Mutti förblev styrande i stallet på Högås. Micke, min sambo, brukar referera till henne som den enda riktiga katten på det här stället. Det är en titel som hon bär med stolthet. Bra katt reder sig själv, och det gör minsann Mutti. Hon har integritet och värdighet som en drottning. Man kan bara klappa henne två gånger om dagen, vid morgon- och kvällsutfodring, men då är hon så kelig och rar. På morgonen möts jag alltid av henne där hon ligger i sin korg bredvid dörren in till sadelkammaren. Som en grå boll nerbäddad bland filtar (mina katter ska ha det varmt och skönt!) ger hon stallet en förhöjd mysfaktor. Jag blir alltid på bättre humör än vad jag var innan (eftersom mitt morgonhumör inte är på topp) när jag möts av katterna i stallet. Jag pratar alltid med dem och sjunger en sång för dem också.
På sistone har Mutti inte legat i sin korg. Hon har varit väldigt frånvarande och gått ner mycket i vikt. Till sist tittade jag henne i munnen och konstaterade att det fattas en del tänder. Så torrfodret byttes ut mot mjuk burkmat med mycket sås, för såsen gillar hon bäst. Men trots mina ansträngningar då jag har sprungit med små portioner mat till henne fem gånger om dagen så ser det mörkt ut. Hon är väldigt svag. Igår var en lite bättre dag, då åt hon riktigt bra och jag tänkte att nu vänder det. Det gjorde det inte. Idag vänder hon bara bort huvudet när jag försöker erbjuda något att äta. Inte ens en sked med sås kan hon tänka sig att röra.
Jag har insett att slaget är förlorat. Hon ska inte behöva svälta sig själv till döds och jag har ringt till en god vän som är veterinär. Hon kommer i eftermiddag. Jag vill inte behöva stoppa in Mutti i en transportbur och köra iväg med henne någonstans. Det skulle vara en totalt onödig stress. Hon ska få sluta sina dagar här hemma, det förtjänar hon.
Men oj vad jobbigt det känns. Det här blogginlägget är någon slags terapi-skrift tror jag. Någonstans har jag hört att man dör två gånger. Första gången när kroppen slutar att leva och andra gången när någon för sista gången nämner ens namn. Inte för att jag tror att det spelar Mutti så stor roll, men jag vill skriva det här blogginlägget om henne för då känns det som att hon lever lite längre. Säg gärna hennes namn en gång, för min skull.
Jag vill avsluta med att tacka Mutti för att hon gav oss fina Mini för två år sedan. Det var jag som slarvade med p-pillrena och det utnyttjade Mutti på bästa sätt. Ett litet underverk med en silkeslen skimrande gråspräcklig päls har ytterligare förgyllt stämningen här hos oss sedan hon kom ut våren 2014. Det kunde inte ha blivit bättre - bra initiativ som vanligt, Mutti!
Mamma Mutti med Mini
Hundarna och katterna här på Högås har en egen blogg. Jag avslutar med att dela med mig av några inlägg som handlar om Mutti. Hedra henne gärna genom att gå in och läsa.
Tack för allt, Mutti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar