Vi trotsar naturen...

Igår var det flera plusgrader och det töade på bra. Under natten var det såklart tvunget att snöa. Men ingen snö i världen kunde längre stoppa oss - nu ska det löshoppas! Och så blev det.

De som hade turen att få vara med om händelsen var Curre och Vanilla, Nathalies welshhingst Alex och Galinas fyraåring Looki.

Alex fick börja. Han har bara löshoppat en gång förut och det var i höstas. Men vilken naturbegåvning. Han är verkligen klok och mogen, hoppar med jättefin teknik och balans.

Kolla stilen! Den här tekniken är det inget fel på...

Efter det var det Curres tur. Det här var något helt nytt för honom. Superkul tror jag att han skulle säga om han fick kommentera det själv. Han fattade mycket snabbt var han skulle stanna, när han fick gå igen osv. Hindret tog han sig an med gott mod men ändå stor försiktighet.

Curre mäter sina krafter över ett litet räcke.

Stilstudie i trav.

Nästa ponny att äntra banan var Vanilla. Hon har ju gjort detta ett fåtal gånger (två tror jag) förut, men är lite blyg när det gäller att våga galoppera på. Om hon får välja så tar hon gärna till "älg-traven" istället. Idag gick det dock mycket bättre och även om det blev korsgalopp lite då och då så höll hon den ändå. Hon är också duktig på att ta start- och stoppkommandona.

Väl framme vid hindret så tar man sig alltid över.

Vanilla visar prov på en inte helt oäven bakbensteknik.

Till mattens lycka så landar hon i rätt galopp!

Avslutningsvis var det Lookis tur. Och här gick det undan kan jag säga. Lite överskottsenergi som ville komma ut! Looki går som tåget, man behöver bara peka var hon ska styra :-)

Sammanfattningsvis så kan man väl säga att vi var mycket nöjda med alla hästarna. Pojkarna som ju satsar mot ett treårstest känns väldigt lovande. Ska verkligen bli spännande att följa utvecklingen. Det kommer mera... Håll utkik.

Duktiga duktiga ponny!

Så var säsongen igång. Caramis har gjort årets första start. Lite oplanerat blev det faktiskt en debut. Meningen var att hon skulle gå en LC, men vi missade starten. Hur det gick till? Fråga inte! Rent slarv får man väl ändå säga. Första klassen gick långsamt och vi fortsatte räkna ekipage per timme i samma takt, men tji fick vi för nästa klass, dvs den som Caramis skulle starta i, gick mycket fortare. När vi rullade in på parkeringen så ropades hennes namn ut högtalarna.

Vi åker inte hem utan en start var min enda tanke. Det blev alltså till att efteranmäla till LBn. Caramis fick snällt stå och vänta på transporten medan LCn klarades av först. Det var ju ett gäng D-ponnyer som skulle starta också. Men sen kom faktiskt dagens stora behållning. Banan byggdes om till LB och det visade sig vara en A:0, dvs "rid så fort du kan från start till mål"-klass. Först ut var B-ponnyekipagen. Och vilka ponnysar! De hoppar fantastiskt och ryttarna red superbra. Vilka svängar och hopptekniken är i många fall bländande! Superkul att titta på!

Äntligen var det dags att plocka ut Caramis. Hon var ganska laddad och redo! Dagen till ära hade vi faktiskt en "inhyrd" ryttare. Min mycket goda vän Sara har ridit hästarna lite åt mig då jag har varit sjuk och förföljts av en envis hosta som inte vill ge med sig. Hästarna (Caramis och Hera) har gått jättebra med Sara så jag frågade om inte hon kunde tänka sig att starta Caramis, och visst kunde hon det. Härligt med en ja-sägare. "Är det ok om du debuterar Caramis i LB istället?" Sara gjorde det med den äran. Caramis var jättefin och hoppade super på framhoppningen. Dock blev hon trött ganska fort (vilket vi hade räknat med) och väl inne på banan kom två små pet. Absolut inget slav utan ren trötthet.

Stilstudie på Sara och Caramis plockat från videofilmen:

Tack Sara! Jag kunde inte ha gjort det bättre själv!

Övriga nyheter från stuteriet är att Totte sedan i torsdags är valack. Efter viss vånda och funderingar hit och dit bestämde jag mig. Det var kastration eller att skicka iväg honom någon annanstans. Han har varit lite väl intresserad av sina två tjejkompisar den senaste tiden. Det känns bra nu när det är gjort. Nu kan han fortsätta gå med Vanilla och Grynet i lösdriften och sedan gå på betet här hemma. Med till veterinären hade vi också Curre. Han fick sina tänder raspade och en vargtand utdragen. Pojkarna åkte jättefint tillsammans och skötte sig mycket bra på kliniken. Till min hjälp hade jag Nathalie (Hillstar) som erbjöd sig att följa med. Jag tackar och bugar, utan dig hade det inte gått!

En RIKTIG man!

Ja, det är i alla fall den rätta rubriken om gårdens ston får bestämma.

Det har nämligen flyttat in en stilig kille till oss idag. Han kallas för "Curre" och är tre år gammal - dvs precis så gammal att de härliga hingsthormonerna har vaknat till liv tillräckligt för att få ett gäng mer eller mindre mogna damer i varierande åldrar på fall...

Curre är starten på ett förhoppningsvis långt och lyckat samarbete mellan mig och en annan ridponnyuppfödare.

Tycker ni att jag är hemlighetsfull? Jaa.. men man kan väl få suga lite på den här goda karamellen ett tag. Det är knappast sista gången jag omnämner detta i min blogg!!! Mer information kommer att komma. Under tiden bidrar jag med några bilder från dagen.

Mr Manlighet himself. Curre har just fått komma ut i hagen och spanar på sina nya vänner.

En liten sväng för att skaka av sig resdammet?!

Skönt att få röra på sig!

Om det fungerar ska Curre gå i lösdriften brevid de andra unghästarna. Här hälsar han på Vanilla.

Totte vill (självklart) också vara med! Alltid framme när det händer något nytt!

Oj så fint det blev!

Idag, ungefär ett år efter de beställdes, är de äntligen på plats! Vilka då? Våra boxdörrar såklart!
Vi har ju gjort vårt stall från "scratch" så att säga. Ja, alltså inte byggt själva byggnaden, men renoverat den från grunden. När vi var här och tittade första gången stod det kor och grisar i stallet. Sedan dess har det pågått ett planerande och byggande, mer planerande och funderande - lite problemlösning - och byggande igen. Och fortfarande har vi en stor del kvar. Den byggnationen ska ske i sommar. Som det ser ut idag har vi fem boxar och två lösdrifter/storboxar.

Allt har skett i etapper och man glädjs väldigt åt varje ny detalj som faller på plats. Självklart har jag förevigat det fina jobb som Micke har utfört idag och ska dela med mig till alla som vill se:

Samantha tittar upp bakom sin nya fina dörr.

Vadå?! Bara en grå vanlig dörr?!?!

Tvivla icke på den magiska stämning som infann sig i stallet när den kom på plats. Alla som har gett sig in i en stor renovering vet vad jag talar om! Man lever i olika konstallationer av tillfälliga lösningar och mer eller mindre krångliga andrahandskompletteringar. Believe me, I´ll show you!

Första gången våra hästar fick komma in i stallet var en mycket kall natt. Boxarna var precis uppmurade och vi hade fått låna hemmatillverkade dörrar av plywood. (Tack!) Micke stod ute i stallet och monterade dörrar till halv tolv på natten, glatt påhejjad av mig som så gärna ville få in hästarna (Snö o drivis på tvären kändes det som). Vi hade inte hunnit få upp några galler mellan boxarna och vi hade fem hästar, men bara fyra färdiga boxar. Lyckan var ändå total när de stod där på plats (Hera och Juno var ju rätt små på den tiden och fick dela på den största fölboxen som är på 16 kvadrat). Så här såg det ut då:

Lobie längst till vänster, Hera och Juno i mitten och Gunnar till höger.

Och varför kändes det så otroligt stort och lyckosamt då? Joo... för så här såg det ut innan vi påbörjade vår byggnation...

Samma vinkel som bilden ovan. Love the color!

Om du fortfarande inte har greppat storheten i de fina boxdörrarna vi monterat upp idag ska jag vidga perspektivet ytterligare.

Bilden är tagen första gången vi var och tittade på vår underbara gård.

Visst är de söta! Lite annorlunda mot vad som föds upp här idag... :-)

Nere på knä = nere för räkning?

Solsken i luften och ett lätt täcke av pudersnö vilade över våra fält här hemma. Inte kan man väl åka till ridhuset en sån här dag tänkte jag. Att hästarna inte har arbetat på nästan en vecka på grund av besök i Göteborg, dåligt väglag mm var ett försumbart argument när jag överlade med mig själv. Jag körde på den gamla dängan "Det går NOG"...

Först ut (och den enda som kom ut skulle det visa sig) var Hera. Jag började några varv på ridbanan. Visst hon var ganska spänd och bockade lite när vi kom till kortsidan, men det var ändå klart hanterbart. "Ska du inte rida lite till här innan vi går till fältet?" undrade mamma, som jag hade släpat ut för att ta fina vinterbilder på mig och hästarna. "Nej, nej" svarade jag, "Det är mycket bättre underlag där ute på fältet."

Och visst var det härligt! Allt var perfekt. I säkert fem hela minuter. Ok, Hera var kanske en aning (stark underdrift?!?!) spänd och gjorde några luftsprång, men jag tyckte att jag hade rätt bra koll. Fel av mig. Sen kom nämligen finalen, och den var mig övermäktig. Den ofrivilliga avsittningen var oundviklig. Jag landade på knäna - bara knäna! Min vackra svarta fara tog ett eget varv över fältet i ett något (läs mycket) högre tempo än vad vi hade haft tillsammans.

Nåja, det gav mig tid att halta tillbaka hemåt och så småningom kunde vi alla (då var lillasyster inkallad också) samlas på baksidan av gården där våra hagar ligger. När Hera hade fått nog av livet i frihet sprang hon till sina vänner igen.

Nu sitter jag här med knän stora som tennisbollar. Lite typiskt, men Hera har i alla fall fått röra sig ordentligt. Nya tag imorgon!

Ja, så här såg det alltså ut, före störtdykningen. Härligt, eller hur!

Rally på ridbanan!

I morse insåg jag att något måste göras. Att leda ut Totte och Grynet var som att gå med två tickande bomber, en i var hand. Hagen erbjuder ju inte så roligt underlag nu med minusgrader i luften. Lite knöligt och hårt gör att små hovar förblir stilla eller rör sig möjligtvis framåt i skritt.

En koll på ridbanan visade att den var fullt brukbar för lite bus. Slät och tämligen nysladdad strax innan det frös till (tack Micke!) och med ett tunt lager snö ovanpå. Jag hyrde in Micke som hjälp och bjöd in mamma att vara (nervös) observatör.

Det visade sig vara precis vad de behövde. De tog några varv i ett ganska högt tempo. Dock var de eftertänksamma nog att känna efter att det nog kunde vara lite halt med den frusna släta ytan under snön. Kloka är de också!

Dagen avslutades senare med lite borstning och pyssel. Jag får väl erkänna att de inte är överdrivet bortskämda med sånt. Mysigt var det i alla fall och roligast var det att tugga på borstarna (tyckte Totte).

2008 i bilder

Något senare än alla andra har jag tagit mig samman och ska nu summera året. Jag tänkte göra det med hjälp av lite bilder som är tagna under 2008.

Först ut är en kall, solig och snöig mars-dag. Inget kan hindra oss från att löshoppa när vi väl har bestämt oss.

På bilden ses Hebe i full fart över hindret med Vanilla strax efter. "Tomten" som också syns på bilden jag i vinterutstyrsel...




Tjejerna igen. Alltid med spetsade öron på väg mot nya äventyr!

Även Hera var ute och rastade sig denna dag. Här är hon i full fart över ett hinder i en liten studsserie.

"Kör så att det ryker" är hennes motto - och det syns väl tydligt hur snön sprutar åt alla håll?!

Vi hoppar framåt några månader och hamnar i den stora beteshagen - sommarbete!

Här är Vanilla och Looki (lillasysters häst) som intresserat undersöker varför Galina (syster) står på en sten...

Tonårsgänget. Looki, Vanilla och Juno.

Mina små älsklingar "Silver och Guld".

En härlig dag på betet strax innan Hebe fick den olyckliga sparken.

Nya föl kommer till världen.

Först ut var "Totte" (Högås Slowfox).

Samanthas förstfödda. Och en bra mamma visade hon sig vara. Han hann inte ens öppna ögonen innan hon var där och slickade.

Ett dygn gammal och ute på ridbanan för första gången.

Well, nöden har ingen lag - if you got to go, you got to go!

Den första tiden var det mest så här man såg Totte. Tryckt intill sidan på sin mamma...

... men redan efter en vecka så var det mer av det här slaget som förekom!

Nästa föl att födas var "Grynet"

(Högås Bittersweet Melody).

Grynet var inte lika rädd för sin omgivning som Totte. Hon nosade och strosade världsvant runt på ridbanan från början.

Här har hon just hittat en spännande lukt...

... och här kollar hon in om underlaget håller för en snabb galopp.

Fölen växte till sig och det efterlängtade betet blev äntligen verklighet.

Man vill dock inte hamna för långt ifrån mamma säger Grynet och väljer att vända efter en egen runda i gräset.

Totte bytte under sommaren bort sin jämna bruna färg mot en mer stickelhårig variant. Om man tittar noga på bilden kan man se att han nästan ser ut som en räv med skabb.

Grynet jobbar på att klia bogspetsen...

Totte flirtade ganska mycket med Grynet i början. Han tyckte att hon var söt och spännande, men det tog ett litet tag innan Grynet (och Ophra) tyckte att Totte var en duglig lekkamrat.

Linslus. Totte vill gärna stå på kameran.

Hösten närmar sig och en efter en åkte hästarna hem från betet. Galina bestämde sig för att ta in Looki och börja rida igen. Då fick hon campa ihop med Hera på dagarna - som synes var de ganska nöjda med det.

Höst betyder också löshoppning. Självklart ska "barnen" få vara med.

Den ökända löshoppningsgången då alla hästarna hoppade ut från ridbanan (kändes det som då).
Men de hann även med att ta några varv på ridbanan och visa upp sig.

På väg mot hindret, men tänker vi verkligen hoppa det?

Totte visar ökad trav

Grynet försöker sig på en mer samlad variant

Självklart har det hänt massor med saker som jag inte har illustrerat i det här inlägget, men de finns ju att läsa om ifall man blickar tillbaka i bloggen.

Just nu ska jag fokusera på att blicka framåt.

Hera och Caramis är på väg igång efter lite vintervila.

Totte, Grynet och Vanilla är sprängfyllda med energi och bara laddar inför töväder och mjukare mark som går att busa på. Då är det bara att hålla sig undan!

Samantha bidar sin tid och magen växer långsamt. Sex långa månader är det kvar...

Jag var och fikade hos Nathalie (Hillstar) idag - grattis på födelsedagen - och spanade lite avundsjukt på hennes två ston som ska föla i april. Längtar och fantiserar såklart redan om årets föl.

Ophra mår mycket bra och är så gott som uppe i normalhull igen. Jag har stora förhoppningar om att hon ska vara helt återställd och leva i många år till och föda många fina ponnybarn.

Så fort vädret har ändrats och ridbanan är brukbar igen drar vi igång med regelbunden löshoppning - rapport kommer!

Ett gott nytt 2009 önskar jag er alla - nu sparkar vi igång det nya året på riktigt!