From my point of view

Jaha. Man skulle nog kunna säga att det har kommit en aaaning mer snö sen jag så käckt slängde ur mig orden "vi trotsar naturen". Så där en två, tre decimeter till.

Men tro för all del inte att verksamheten ligger nere. Här utgår vi alltid ifrån rådande underlag och gnetar på. Jag har dokumenterat dagens arbete från min egen synvinkel - bokstavligt talat. Jag har fotat med min mobilkamera samtidigt som vi jobbar på. Krångligt? Njae... Det fick ju bli lite enhandsfattningar i vänsterhanden, men man har väl inte tummen mitt i handen heller.

Om ni tror att bilderna är redigerade på grund av bakgrunden som lutar hit och dit så tror ni fel. Det visade sig att mobilkameran kanske inte var jordens snabbaste och från att man tryckte på "ta foto" tills att kameran tog själva fotot kändes som en evighet. Blev en aning vingligt att följa hästen med linor, pisk etc i ena handen och försöka få ett bra foto med den andra (man ser ju inte vad man gör på den där lilla skärmen!) Är dock ganska nöjd med resultatet. Varsågoda att ta del av vardagsarbetet här på Högås en helt vanlig men väldigt snöig fredag.


Först ut var Curre. Idag var tredje dagen han longerades med sadel på. Fungerar fin fint. Han är en himla trevlig kille att jobba med. Fattar snabbt och är väldigt positiv. Kan tillägga att han gnäggade åt mig när jag kom för att ta in honom till dagens lilla tur på ridbanan. Inget hingstgnägg och inget här-kommer-maten-gnägg, utan faktiskt ett kul-att-du-kommer-gnägg. Man smälter! :-)



Nästa pålle att motionera var Hera. Alla som följer min blogg kommer väl ihåg hur det gick sist jag skulle ut och rida i snön... Vis av erfarenheten blev det därför tömkörningsgjorden som åkte på. Ut på fältet tog vi oss dock. Hon jobbar så fint i tömmarna. Hennes elastiska gångarter kommer verkligen till sin rätt. Mattes svarta pärla. Aint she a beauty?!?! (Behöver jag nämna att det här är hästen med stort H i mitt liv...)




Sist och också minst (i mankhöjd) var Caramis. Det blev till att dra på sig ridbyxan och svinga sig upp i sadeln. Sedan red vi mot solnedgången och kom aldrig mera hem. Nä, så var det inte. Caramis skulle aldrig missa en måltid! :-) Men vi tog oss en galopp i snön och avslutade med lite seriöst markarbete i trav. Hon kändes fin och jobbade bra. Lite jobbigt tyckte hon att det var när vi red genom de djupa vallarna som hade bildats längs med åkerns kant. Styrketräning kallas det lilla runda ponny - och det behöver du, sa jag bara då. No mercy!

Vi trotsar naturen...

Igår var det flera plusgrader och det töade på bra. Under natten var det såklart tvunget att snöa. Men ingen snö i världen kunde längre stoppa oss - nu ska det löshoppas! Och så blev det.

De som hade turen att få vara med om händelsen var Curre och Vanilla, Nathalies welshhingst Alex och Galinas fyraåring Looki.

Alex fick börja. Han har bara löshoppat en gång förut och det var i höstas. Men vilken naturbegåvning. Han är verkligen klok och mogen, hoppar med jättefin teknik och balans.

Kolla stilen! Den här tekniken är det inget fel på...

Efter det var det Curres tur. Det här var något helt nytt för honom. Superkul tror jag att han skulle säga om han fick kommentera det själv. Han fattade mycket snabbt var han skulle stanna, när han fick gå igen osv. Hindret tog han sig an med gott mod men ändå stor försiktighet.

Curre mäter sina krafter över ett litet räcke.

Stilstudie i trav.

Nästa ponny att äntra banan var Vanilla. Hon har ju gjort detta ett fåtal gånger (två tror jag) förut, men är lite blyg när det gäller att våga galoppera på. Om hon får välja så tar hon gärna till "älg-traven" istället. Idag gick det dock mycket bättre och även om det blev korsgalopp lite då och då så höll hon den ändå. Hon är också duktig på att ta start- och stoppkommandona.

Väl framme vid hindret så tar man sig alltid över.

Vanilla visar prov på en inte helt oäven bakbensteknik.

Till mattens lycka så landar hon i rätt galopp!

Avslutningsvis var det Lookis tur. Och här gick det undan kan jag säga. Lite överskottsenergi som ville komma ut! Looki går som tåget, man behöver bara peka var hon ska styra :-)

Sammanfattningsvis så kan man väl säga att vi var mycket nöjda med alla hästarna. Pojkarna som ju satsar mot ett treårstest känns väldigt lovande. Ska verkligen bli spännande att följa utvecklingen. Det kommer mera... Håll utkik.

Duktiga duktiga ponny!

Så var säsongen igång. Caramis har gjort årets första start. Lite oplanerat blev det faktiskt en debut. Meningen var att hon skulle gå en LC, men vi missade starten. Hur det gick till? Fråga inte! Rent slarv får man väl ändå säga. Första klassen gick långsamt och vi fortsatte räkna ekipage per timme i samma takt, men tji fick vi för nästa klass, dvs den som Caramis skulle starta i, gick mycket fortare. När vi rullade in på parkeringen så ropades hennes namn ut högtalarna.

Vi åker inte hem utan en start var min enda tanke. Det blev alltså till att efteranmäla till LBn. Caramis fick snällt stå och vänta på transporten medan LCn klarades av först. Det var ju ett gäng D-ponnyer som skulle starta också. Men sen kom faktiskt dagens stora behållning. Banan byggdes om till LB och det visade sig vara en A:0, dvs "rid så fort du kan från start till mål"-klass. Först ut var B-ponnyekipagen. Och vilka ponnysar! De hoppar fantastiskt och ryttarna red superbra. Vilka svängar och hopptekniken är i många fall bländande! Superkul att titta på!

Äntligen var det dags att plocka ut Caramis. Hon var ganska laddad och redo! Dagen till ära hade vi faktiskt en "inhyrd" ryttare. Min mycket goda vän Sara har ridit hästarna lite åt mig då jag har varit sjuk och förföljts av en envis hosta som inte vill ge med sig. Hästarna (Caramis och Hera) har gått jättebra med Sara så jag frågade om inte hon kunde tänka sig att starta Caramis, och visst kunde hon det. Härligt med en ja-sägare. "Är det ok om du debuterar Caramis i LB istället?" Sara gjorde det med den äran. Caramis var jättefin och hoppade super på framhoppningen. Dock blev hon trött ganska fort (vilket vi hade räknat med) och väl inne på banan kom två små pet. Absolut inget slav utan ren trötthet.

Stilstudie på Sara och Caramis plockat från videofilmen:

Tack Sara! Jag kunde inte ha gjort det bättre själv!

Övriga nyheter från stuteriet är att Totte sedan i torsdags är valack. Efter viss vånda och funderingar hit och dit bestämde jag mig. Det var kastration eller att skicka iväg honom någon annanstans. Han har varit lite väl intresserad av sina två tjejkompisar den senaste tiden. Det känns bra nu när det är gjort. Nu kan han fortsätta gå med Vanilla och Grynet i lösdriften och sedan gå på betet här hemma. Med till veterinären hade vi också Curre. Han fick sina tänder raspade och en vargtand utdragen. Pojkarna åkte jättefint tillsammans och skötte sig mycket bra på kliniken. Till min hjälp hade jag Nathalie (Hillstar) som erbjöd sig att följa med. Jag tackar och bugar, utan dig hade det inte gått!

En RIKTIG man!

Ja, det är i alla fall den rätta rubriken om gårdens ston får bestämma.

Det har nämligen flyttat in en stilig kille till oss idag. Han kallas för "Curre" och är tre år gammal - dvs precis så gammal att de härliga hingsthormonerna har vaknat till liv tillräckligt för att få ett gäng mer eller mindre mogna damer i varierande åldrar på fall...

Curre är starten på ett förhoppningsvis långt och lyckat samarbete mellan mig och en annan ridponnyuppfödare.

Tycker ni att jag är hemlighetsfull? Jaa.. men man kan väl få suga lite på den här goda karamellen ett tag. Det är knappast sista gången jag omnämner detta i min blogg!!! Mer information kommer att komma. Under tiden bidrar jag med några bilder från dagen.

Mr Manlighet himself. Curre har just fått komma ut i hagen och spanar på sina nya vänner.

En liten sväng för att skaka av sig resdammet?!

Skönt att få röra på sig!

Om det fungerar ska Curre gå i lösdriften brevid de andra unghästarna. Här hälsar han på Vanilla.

Totte vill (självklart) också vara med! Alltid framme när det händer något nytt!

Oj så fint det blev!

Idag, ungefär ett år efter de beställdes, är de äntligen på plats! Vilka då? Våra boxdörrar såklart!
Vi har ju gjort vårt stall från "scratch" så att säga. Ja, alltså inte byggt själva byggnaden, men renoverat den från grunden. När vi var här och tittade första gången stod det kor och grisar i stallet. Sedan dess har det pågått ett planerande och byggande, mer planerande och funderande - lite problemlösning - och byggande igen. Och fortfarande har vi en stor del kvar. Den byggnationen ska ske i sommar. Som det ser ut idag har vi fem boxar och två lösdrifter/storboxar.

Allt har skett i etapper och man glädjs väldigt åt varje ny detalj som faller på plats. Självklart har jag förevigat det fina jobb som Micke har utfört idag och ska dela med mig till alla som vill se:

Samantha tittar upp bakom sin nya fina dörr.

Vadå?! Bara en grå vanlig dörr?!?!

Tvivla icke på den magiska stämning som infann sig i stallet när den kom på plats. Alla som har gett sig in i en stor renovering vet vad jag talar om! Man lever i olika konstallationer av tillfälliga lösningar och mer eller mindre krångliga andrahandskompletteringar. Believe me, I´ll show you!

Första gången våra hästar fick komma in i stallet var en mycket kall natt. Boxarna var precis uppmurade och vi hade fått låna hemmatillverkade dörrar av plywood. (Tack!) Micke stod ute i stallet och monterade dörrar till halv tolv på natten, glatt påhejjad av mig som så gärna ville få in hästarna (Snö o drivis på tvären kändes det som). Vi hade inte hunnit få upp några galler mellan boxarna och vi hade fem hästar, men bara fyra färdiga boxar. Lyckan var ändå total när de stod där på plats (Hera och Juno var ju rätt små på den tiden och fick dela på den största fölboxen som är på 16 kvadrat). Så här såg det ut då:

Lobie längst till vänster, Hera och Juno i mitten och Gunnar till höger.

Och varför kändes det så otroligt stort och lyckosamt då? Joo... för så här såg det ut innan vi påbörjade vår byggnation...

Samma vinkel som bilden ovan. Love the color!

Om du fortfarande inte har greppat storheten i de fina boxdörrarna vi monterat upp idag ska jag vidga perspektivet ytterligare.

Bilden är tagen första gången vi var och tittade på vår underbara gård.

Visst är de söta! Lite annorlunda mot vad som föds upp här idag... :-)

Nere på knä = nere för räkning?

Solsken i luften och ett lätt täcke av pudersnö vilade över våra fält här hemma. Inte kan man väl åka till ridhuset en sån här dag tänkte jag. Att hästarna inte har arbetat på nästan en vecka på grund av besök i Göteborg, dåligt väglag mm var ett försumbart argument när jag överlade med mig själv. Jag körde på den gamla dängan "Det går NOG"...

Först ut (och den enda som kom ut skulle det visa sig) var Hera. Jag började några varv på ridbanan. Visst hon var ganska spänd och bockade lite när vi kom till kortsidan, men det var ändå klart hanterbart. "Ska du inte rida lite till här innan vi går till fältet?" undrade mamma, som jag hade släpat ut för att ta fina vinterbilder på mig och hästarna. "Nej, nej" svarade jag, "Det är mycket bättre underlag där ute på fältet."

Och visst var det härligt! Allt var perfekt. I säkert fem hela minuter. Ok, Hera var kanske en aning (stark underdrift?!?!) spänd och gjorde några luftsprång, men jag tyckte att jag hade rätt bra koll. Fel av mig. Sen kom nämligen finalen, och den var mig övermäktig. Den ofrivilliga avsittningen var oundviklig. Jag landade på knäna - bara knäna! Min vackra svarta fara tog ett eget varv över fältet i ett något (läs mycket) högre tempo än vad vi hade haft tillsammans.

Nåja, det gav mig tid att halta tillbaka hemåt och så småningom kunde vi alla (då var lillasyster inkallad också) samlas på baksidan av gården där våra hagar ligger. När Hera hade fått nog av livet i frihet sprang hon till sina vänner igen.

Nu sitter jag här med knän stora som tennisbollar. Lite typiskt, men Hera har i alla fall fått röra sig ordentligt. Nya tag imorgon!

Ja, så här såg det alltså ut, före störtdykningen. Härligt, eller hur!

Rally på ridbanan!

I morse insåg jag att något måste göras. Att leda ut Totte och Grynet var som att gå med två tickande bomber, en i var hand. Hagen erbjuder ju inte så roligt underlag nu med minusgrader i luften. Lite knöligt och hårt gör att små hovar förblir stilla eller rör sig möjligtvis framåt i skritt.

En koll på ridbanan visade att den var fullt brukbar för lite bus. Slät och tämligen nysladdad strax innan det frös till (tack Micke!) och med ett tunt lager snö ovanpå. Jag hyrde in Micke som hjälp och bjöd in mamma att vara (nervös) observatör.

Det visade sig vara precis vad de behövde. De tog några varv i ett ganska högt tempo. Dock var de eftertänksamma nog att känna efter att det nog kunde vara lite halt med den frusna släta ytan under snön. Kloka är de också!

Dagen avslutades senare med lite borstning och pyssel. Jag får väl erkänna att de inte är överdrivet bortskämda med sånt. Mysigt var det i alla fall och roligast var det att tugga på borstarna (tyckte Totte).