Betessläpp omgång 1

Full fart med Arion i täten!

Den efterlängtade dagen var äntligen här idag - dags att släppa på bete! Morgonen inleddes med en rask promenad till det mindre betet, där Arion och hans på Högås övervintrade kompis Entry ska gå tillsammans, precis som förra sommaren. Uppmärksamma bloggläsare har kanske redan noterat att de inte är ensamma på bilden ovan, men den historien tar vi en annan dag...

Det blev inte så många bra bilder på grabbarna tyvärr. De sprang ur bild, hmm. Härligt tyckte de att det var i alla fall och det är alltid lika roligt att se glädjesprången. Det tröttnar man liksom aldrig på att få uppleva. 

Här tycker jag att både Arion...

...och Entry ser ut som åringar?!

Tänkte nästan skippa de där bilderna, men så kände jag att det kan vara en rolig jämförelse att kunna göra om jag tar nya bilder lite senare i sommar. Utveckling är alltid intressant att följa.

Arion multi-taskar lite.Han kan både springa och försöka bita sin polare på samma gång. 

Flaggdag? Arion verkar tycka det i alla fall ;-)

Vi lämnade nöjda pållar med nosarna i gräset och vände hem till stallet. Dags för nästa släpp. På det stora betet blir det ett riktigt brudgäng i år. Pydde (Högås Pudding) ska få sällskap av två jämnåriga kamrater från förra året. Därtill kommer det fyra ettårsston och två ston med föl. Idag blev det ett återseende för Pydde och Energy, eller Ettalina som hon också kallas. Övriga ungston kommer på måndag. 

Energy är faktiskt född här. Det är våra vänner Olof och Frida Smith, Stall OS-hästar, som är uppfödare och mammahästen Caracotta fick i uppdrag att klämma ut sin fölis här hos oss det året. Här kan man läsa och se bilder från när det begav sig.

Telefonkontakt med Frida bekräftade vilken kvalitetsuppfödning det är - hon gick rakt in i släpet som en rutinerad tävlingshäst. Tio minuter, sen rullade de in på gårdsplanen. Vi tog våra ungston och promenerade upp till betet, gick in en bit i hagen och släppte dem. Showtime! Eller inte så mycket faktiskt. Det var liksom tråkigt lugnt. Lite pip, nåt travsteg, men annars mest gräsätning. Och jag som hade kameran i högsta hugg. Frida fick göra en insats och valla dem lite. Allt för konsten :-)

Pydde säger hej

Kompisar sen förr ju!

Läcker! En riktig pudding :-) 

Spännande att få vara på bete igen!

Someone is tellin´us to move...

So let´s move!

More moving.

Naturliga cavaletti på det här betet.

Vi lämnade två mycket nöjda tjejer ute på betet och gick tillbaka mot grinden. När vi precis nått fram och ska gå ut så var det någon som förstod allvaret. Den gula prinsessan vill inte riktigt vara utan sin matte. Hon kom sättandes efter oss i full fart. Hon är en darling min Pudding!

Pydde i full fart efter oss.

Energy fick ta fram stortraven och hänga efter den lilla räkan, även om hon inte alls hade samma separationsångest.

Nästan framme vid grinden. Svansen på ryggen såklart. Det är något nästan alla Högås-ponnyer kan. Jag är inte helt nöjd med den egenskapen...

Men vad är väl en matte mot vad som synes vara oändligt många grästuvor som bara väntar på att få bli betade? När jag gick för att titta till dem på eftermiddagen verkade den värsta matte-längtan ha lagt sig. :-)

Tio år sedan idag

Idag är det exakt tio år sedan det första ridponnyfölet såg dagens ljus här på Högås. Jag har nu alltså varit ridponnyuppfödare i tio år! (Jag bloggar från datorn och här finns inga emojis, men hade det gjort det så hade jag definitivt lagt in en gubbe med stor gapande mun nu, jag menar OJ vad tiden har flugit iväg!)

Morgonen den 18 mars 2007 gick jag som vanligt ut och fodrade hästarna. Det var den mest omtumlande morgonfodringen jag någonsin har upplevt. När jag öppnar Heras boxdörr så står det ett föl där och tittar nyfiket på mig. Jag fattar ingenting. Vi hade ju inte ens börjat vaka på henne, men nu var fölet redan här. Glädjen var hur som helst total. Och hon var så perfekt, Högås Hebe som hon fick heta. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Hon var precis det jag hade drömt om. Jag vet att det låter ganska klyschigt, men man får ta med i beräkningen när man läser de orden att hon var min allra första egna uppfödning. Allting var så speciellt från början till slut. För mig var hon magisk.

Sedan starten med Hebe så har det fötts totalt elva ponnyföl här med prefixet Högås. Det första året, 2007, kom även Vanilla. 2008 föddes Högås Slowfox (Totte) och Högås Bittersweet Melody (Grynet). 2009 kom Högås Foxy Lady, 2010 såg Högås Rock´n´Roll (Rocky) dagens ljus. 2011 kom det hela tre föl: Högås Parfait, Högås Bamalama och Högås Springsteen. Sen blev det några års uppehåll men 2015 var det dags igen. Då fick vi Högås Pudding och Högås Arion.

Jag hade ju en hel del erfarenhet av uppfödning innan jag påbörjade min egen avel. Flera års arbete i stostallet på Flyinge hade gett mig både roliga och tråkiga upplevelser när det gäller överlevnaden hos föl och unghästar. Saker händer i livet, det är naturligt att inte alla klarar sig upp i vuxen ålder, och det visste jag mycket väl om. Därför funderade jag nästan från början på vilka av mina som inte skulle finns med oss hela vägen. Det svaret fick jag väl lite snabbare än jag hade önskat. I maj 2008, när Hebe bara var dryga året fick hon en spark när hon gick på bete. Den resulterade i en splitterfraktur och det fanns ingenting att göra. Hon fick somna in.

Detta var så ledsamt och så tungt att det nästan inte går att beskriva. Just då tog jag det väldigt hårt. Men nu har det gått tio år och jag minns faktiskt bara det roliga. Det var en fantastisk tid när jag kunde titta på det där lilla fölet och drömma mig iväg så långt. I min värld var hon ju redan en stjärna och det har hon förblivit och kommer så att förbli för all tid framåt.

Högås Hebe

Några som njuter av snön

Arion med kompis Entry till vänster, Pudding till höger

Igår var snön alldeles ny och orörd när hästarna gick ut. Oj vad de rullade sig och for omkring. Idag tog jag med kameran ut och tänkte att de kanske kunde göra om samma sak och så kunde jag fånga det på bild... Men nja, det blev inga snögubbar och snöänglar idag. Några bilder på en del av pållarna blev det i alla fall.

Arion tar ett stadigt grepp om Entrys nacke

Pydde spanar in mig. Arion spanar på henne.

Ringdans?

I brist på andra barn att leka med så försöker Pydde trigga igång sin mamma...

Arion

Hera fick lite fart under hovarna...

...och tog självklart in lite luft under magen.

Pydde

Luddigt värre. Skönt när det är isigt i vinden.

Pydde är så gullig!

Här också :-)

Perfa

Väl inbäddad i täcken. Hon är superfrusen av sig och här finns inte mycket lä ute på den skånska tundran...

Hur går det för Manthan och Lilly?

Det blev blågult i årsdebuten!

Det var ganska längesen som jag skrev något om Manthan och Lilly här i bloggen faktiskt. Senast var i slutet av juni. Då hade de startat i två riktiga tävlingar efter några pay´n´jump under våren. Klasserna de red då var 50 och 60 cm. Det har hänt lite sedan dess!

Vi börjar i fel ordning med det senaste. :-) I lördags var det årsdebut för ekipaget. 70 och 75 cm (LC och LC+5) hos Flyinge RF. Första klassen var stabil och flöt på bra, men ovanligt nog hade de en rivning i omhoppningen. Det hade nog inte blivit någon placering i alla fall, Lilly red aningen långa vägar i omhoppningen och det brukar man inte ha råd med när man tampas med andra små snabba ponnyer. Alla var nöjda och glada ändå, känslan var bra och Lilly hade roligt. Till nästa klass vässade vi till oss. Mamma Frida gjorde en utomordentlig bangång med barnet där det noga styrdes upp var svängarna i i slutstriden skulle äga rum. Och svängde det gjorde dom! Det var en fin och välriden grundomgång som efterföljdes av en riktigt tajt och fokuserad fas två. Lilly var sist ut i klassen och när hon gick i mål kunde de direkt ropa ut henne som segrare. Jag tror aldrig jag har sett en unge le så stort och mycket, hihi. Det var superkul och så välförtjänt. Lilly och Manthan var som två tigrar inne på banan! 

Manthan och Lilly i topp!

Men nu backar vi några steg. Här kommer en liten sammanfattning av hur sommaren och hösten har sett ut för ekipaget.

Efter tävlingarna i juni där vi hoppade 50 och 60 cm kändes det lagom att prova ett snäpp högre. Då åkte vi på pay´n´jump igen. Viarp blev resmålet och där debuterade ekipaget 70 cm. Manthan var otroligt taggad den här dagen och ingen av rundorna gick i undertempo, det kan jag säga... hehe. Men det var inte okontrollerat och Lilly gjorde väl inte supermycket för att bromsa upp heller. "Det är roligt när det går fort" var hennes ungefärliga ord. Ja, felfritt och utan tvekan var det i alla fall. 

Manthan och Lilly nöjda och glada (och pigga!) på pay´n´jump i Viarp

Efter den testomgången gjorde vi bedömningen att det var lagom att starta 70 cm (LC) även på tävling. Det blev något nytt. Nu kom omhoppning in i bilden för första gången. Upp till 60 cm (LD) brukar det alltid vara clear round, dvs en grundomgång och alla som hoppar runt felfritt får en rosett. I augusti åkte vi till Åsbo PK där de red 60 cm och sin första 70 cm. Första klassen gick fint, även om Lilly nog var lite nervös den är dagen. Till andra klassen fanns det nog en del fjärilar kvar i magen, nu skulle det ju eventuellt ridas den där omhoppningen. Det är stort. Mammorna x 2 var också lite nervösa. Det kändes högt (ja, vi är mesiga) och tänk om hon nu inte skulle ta sig till omhoppningen... Hur besviket skulle det bli då?

Vissa saker kan man inte styra, utan man får snällt stå vid sidan om och bara låta det hända. Så är det när någon annan är inne på banan. Det är därför det kan vara så jobbigt. I alla fall om man är kontroll-freak som undertecknad ;-)

Ibland ska man inte oroa sig! Självklart kom de till omhoppningen - och en bra sådan blev det också! Tiden räckte till en tredjeplats i klassen! Det blev prisutdelning och ärevarv för ekipaget! Vi hade för säkerhets skull noga pratat med Lilly om att det inte är alltid man får rosett och pris, även om man rider omhoppning. Någon annan kan vara snabbare och att då får man vara nöjd med sig själv och sin ponny ändå. Det samtalet kanske inte behövdes den här dagen, men det kommer garanterat andra dagar när den vetskapen kommer till nytta. 

Spetsade öron på väg mot hinder

Härligt att få galoppera på stor yta!

Höga hinder tycker vi som står bredvid

Mot mål

Manthan och Lilly kommer in på sin första riktiga prisutdelning

Sötisar!

Den viktiga rosetten hängs på. Ett glittrigt spö i pris blev det också.

Ärevarv

Två nya till samlingen

En glad pristagare

I september gjorde ekipaget en ny höjning. De gick rakt in i 70 cm och debuterade även 75 cm. Detta skedde hos Lomma RK och båda rundorna var superfina! I LCn blev det en andraplacering av hela tolv startande. I LC+5 gjorde de sin kanske finaste ritt hittills i karriären men hamnade precis utanför placering på tredje plats. Se rundan nedan:

Under hösten ingick Lilly och Manthan i Österlens RKs division 2-lag. När den serien var avslutad blev det några starter till individuellt. Först en 70 cm hos Torns RF. Det var en jämn och stabil runda. Lilly fick till en superbra sväng i omhoppningen och var så nöjd med det så hon glömde att det var två hinder kvar :-). Det kostade en rosett, men det gjorde inte så mycket. Ridningen var bra och ponnyn var bra! Helgen efter gjorde ekipaget en start i Dagstorp, också det i 70 cm, och den här gången hittade de fram till alla hindrena i omhoppningen. Det gav utdelning. Gul rosett och ärevarv!

Efter många bra rundor på LC-nivå bestämde vi oss för att det var dags för debut i LB. I slutet av november blev det så dags. En fin runda med övertygande ridning in i kombinationen gav felfritt resultat i både grund och omhoppning. Första utanför placering efter några betydligt äldre och mer rutinerade flickor. Så är det, man får se och lära när man är ny i leken!

Sist ut för säsongen blev julhoppning hos Åsbo PK. 70 och 80 cm (LC och LB). Avslutningen blev väl inte den bästa. Manthan utnyttjade sina ponnygener och trixade lite med sin unga ryttarinna. Ett stopp varje klass, men det fanns bra grejor också. Det blev till att åka hem och träna över jul och nyår.

Och med det är vi framme vid den gånga helgens tävling, som jag ju berättade om först. Nästa helg, om en och en halv vecka, ska vi på det igen. Då blir det 70 och 80 cm i Skabersjö har vi tänkt oss. Så to be continued... 

23 timmar och 55 minuter

Två söta men ibland aningens störiga tonårsgrabbar :-)

Arion till höger och hans inneboende kompis Entry till vänster.

(Bild från november 2016, just nu har vi barmark)

Hur svårt kan det va liksom?! Den frågan ställer jag till de här två sötnosarna typ varje dag. Visst ser de väl gulliga och oskyldiga ut? Det är de också, gulliga i alla fall... Oskyldiga, nja, där är det väl mer tveksamt. Jag kan inte beskylla dem för någon som helst typ av elakhet, men koncentrationen! Den är i princip obefintlig ibland. Två riktiga snorungar som har sina näsor överallt där de inte ska vara. Vägen ut ur stallet fram till hagen är helt rak med undantag för en sväng i början, men tror ni att vi alltid håller linjen? Nä, så enkelt är det inte. Det kan gå åt lite olika håll om man har otur. Likheten mellan mig och en dagisfröken med en grupp ungar på utflykt är slående lika. 

23 timmar och 55 minuter har Arion och Entry till sitt förfogande när det gäller att göra precis vad de vill i form av att brottas och leka med varandra. Två och en halv minut på morgonen och två och en halv minut på eftermiddagen ska vi ägna åt att gå till och från hagen. Är det för mycket begärt med fullt fokus då, jag bara undrar?!?!?! :-) 

Nä, skämt å sido. De är fina och härliga. Men det är också kul att få följa med i deras mentala utveckling och allra roligast är det nog när jag kan titta tillbaka på den här tiden och le lite åt minnet.

Nyårshoppet 2016

Tävlingsbanan var i toppskick!

För andra året i rad har vi nu klarat av och överlevt årets mest prestigefyllda tävling - Nyårshoppet hemma i familjen Smiths ridhus. Stämningen var på topp. Karro hade tidigt deklarerat att hon inte gick för vinst vad gäller tiden, utan satsade mer på bästa outfit. Man vill ju inte vara sämre så både hon och jag stod uppradade i stallgången och rullade små bollar av manen på våra stridskamrater. Schabrakfärgen var välplanerad för att matcha ridbyxorna och hästarna fick till och med varsin luva, såklart även den inom färgspektrat. 

När vi anlände till tävlingsplatsen gjorde vi ju såklart som man brukar göra, vi kollade läget. Och jag får nog säga att banbyggaren (läs mr Olof Smith) hade dragit sitt strå till stacken för att hotta upp stämningen. Det var så fint i ridhuset! Massor med granar som ramade in hindrena och nymålade bommar. En planka var design by Lilly: zebraränder speciellt målade för Manthan (inte hennes bästa plankfärg nämligen...). Det mesta ingick i banan förutom en vattenmatta faktiskt. Det fanns plankor, grindar, klossar och en mur. 

På Nyårshoppet deltar alla utefter sin förmåga, men det är likväl tiden som räknas. Lilly har förutom Manthan ytterligare en b-ponny, Midget. Hon är snäll, men väldigt pigg. Ändå bar hon runt både storebror Otto och mamma Frida på ett mycket fint sätt. Min kära sambo svingade sig modigt upp på 175 cm (+) stora Bigge och styrde runt stortraven med imponerande precision. Jag menar, han har dock inte ridit sedan Nyårshoppet 2015 och då var det på Hera. Jag fick låna Manthan av Lilly och red en riktigt bra runda. Det var roligt och Manthan kändes pepp, Zebra-hindret tog vi av bara farten! Sen var det dags för Lilly att ta en runda var på båda sina ponnyer, och där hade vi en som red för vinst kan jag säga. Det galopperades och det svängdes! Resultatet blev svårslaget, det förstod man direkt. Sen var det dags för Karro och Bigge. De hade kanske inte direkt med tätstriden att göra, Bigge tar väldigt stora och lite långsamma språng, men de kämpade väl och han avslutade sin fyraårssäsong med äran i behåll. Olof fick dispens att använda sadel på den frimodige svartahingsten-kopian Baskyl. Han gjorde ett ärligt försök att gå upp i ledning, men det visade sig vara svårt. B-ponnysvängarna är tuffa att efterlikna med en stor häst. 

Jag hade ju med mig Perfa också. Vi sänkte ner hindrena till 40 -50 cm och jag tog något språng för att kolla om hon var med. Det kändes bra så då tänkte jag att nu kör vi. Inte lönt att trötta ut henne med för många språng innan liksom. Det gick superbra! Hon hoppade allt och känns väldigt fin att rida mot hinder. Det blev ju ingen mur och inga grindar för hennes del, men plankorna hoppade hon utan att blinka. Det blev hennes första oxer också under banans gång. Efteråt fick Lilly trava av henne, eftersom att den ungen aldrig kan få nog av att sitta i en sadel. :-) Hon såg fin ut och Lilly tyckte att det var roligt. Tummen upp för min fina Perfa!

Men hur gick det i tävlingen då? Segrare blev Lilly Smith med Midget, egentligen tätt följd av sig själv på Manthan (det var inom samma sekund, jag tror att det skiljde en tiondel), men red man flera rundor så fick man bara räkna den bästa blev det bestämt. På andra plats, för andra året i rad, kom Olof och tredjeplatsen lyckades jag knipa åt mig!

Nu är det Lillys tur att förvalta pokalen under ett helt år. 

Den överräcktes under högtidliga former av förra årets segrare, Otto.

Micke och Bigge efter målgång. Stolt som en tupp och träningsvärk därefter :-)

Delar av det glada gänget. 

Frida, Lilly som håller i Manthan och Perfa. Bakom dem står Karro med Bigge.

Det närmar sig med stormsteg!

Perfa hoppar uppsuttet för första gången

Den som spar hon har... De här bilderna är tagna den 4:e september i år. Snart tre månader sen alltså. De borde ha kommit upp i bloggen ganska så direkt, men av någon anledning så genomförs mitt bloggande i sirap under höstarna. Det blir alltid lite gles uppdatering just under den här tiden. Jag har faktiskt fler inlägg där bilderna är uppladdade och texten påbörjad men som inte blivit avslutade. Ge inte upp med andra ord. Det kan plinga till när som helst :-)

Perfa då. På bilden ovan ses hennes debut över hinder med ryttare på ryggen. Det fungerade tämligen problemfritt får jag säga. Hon är cool men ändå uppmärksam på hindrena. Vi hoppade faktiskt en liten bana med tre små räcken. Efter den strålande insatsen fick Perfa en viloperiod. Hon arbetade på rätt bra under sommaren och även efter kvalitetsbedömningen så det kändes som att det var dags. 

Just nu är hon väl sådär halv-igång. Dvs jag har inte riktigt haft tid att rida så mycket som jag hade tänkt, men hon vilar inte helt. Det finns dock en anledning till att vi måste snäppa upp oss, och det är rejält och det är nu! Jag syftar på något så allvarligt som den annalkande Nyårshoppningen!

Nyårshoppningen är en tradition som startades upp inför årsskiftet 2015/2016. Det är jag, Karro, min kära sambo samt hela familjen Smith som gör upp om titeln som "Vinnare av Nyårshoppet". Man vinner evig ära och får även stoltsera med vandringspokalen ett helt år.

Så här ser det ut, världens mest prestigefyllda vandringspris

Eftersom att vi rider på lite olika nivå, Olof är ju svårklassryttare och min sambo Micke rider bara en gång om året typ (nyår alltså) så finns det vissa handikapp. Olof måste rida barbacka t ex. Hehe. Han blev ändå tvåa förra året. Vann gjorde Otto Smith nio år på sin ponny Caddy. I år tror jag att Lilly och Manthan blir farliga.

Mitt val av partner i år har jag tänkt ska bli Perfa. Vi måste alltså komma igång med hoppningen igen. Mina chanser till en framskjuten placering tror jag ökar drastiskt om hon har hoppat uppsuttet mer än en gång!