fredag 14 augusti 2009

I ögat på Samantha...


Min ponny-prinsessa har råkat ut för tråkigheter. Det hände en fredag (såklart) under Falsterboveckan (såklart).

Min goda vän Klara var här och vi skulle spendera hela dagen på tävlingsplatsen och avnjuta allt från bästa plats i vip-tältet. Skulle bara fixa vatten till hästarna på betet först. Jag möts av Samantha vid grinden med ett öga till bredden fyllt av var och hon kan knappt öppna det. Vi sköljer ur det ordentligt med koksaltvatten, men det är något som inte vill följa med ut. En stor böld!

Jaha, det är bara att konstatera, inget Falsterbo för mig den dagen. In med Samantha och fölet i transporten och direkt till Helsingborgs djursjukhus. Ni som läser min blogg ibland känner säkert igen temat. Ganska exakt ett år tidigare körde jag upp Ophra med föl vid sidan till samma djursjukhus pga akut förgiftning. Början till en tradition? I hope not!

Väl där konstateras det att det är en ganska allvarlig skada och prognosen för att hon ska få behålla sitt öga är inte solklar. Samantha får stå kvar på intensivbehandling, varannan timme dygnet runt. Hon behandlas med antibiotika både intra venöst och direkt i ögat via en kateter. Dessutom får hon atropin för att hålla pupillen öppen och serum utvunnet ur hennes eget blod, även det via katetern. Dagarna går och läkningen går trögt. Diskussionen går lite fram och tillbaka - ta bort ögat eller inte.

Tillslut blir det så här: efter tolv dagar (!) kommer de på att man även kan ta ett cellprov på vävnaden i ögat (bölden) och det visar sig då att hon har svamp i ögat. Aha, hon måste ha en annan medicin. I samma veva tar jag hem henne och övertar behandlingen på varannan timme dygnet runt.

Det har nu gått dryga två veckor sedan hon kom hem och det har blivit bättre. Vi har varit på tre återbesök och veterinären är nöjd med läkningen så här långt. Vi har kommit ner i fantastiska endast åtta gånger per dag (behandlingar alltså), dvs var tredje timme. Ja, emellanåt är jag lite trött kan jag erkänna. ;-)

Nästa återbesök är om en vecka. Jag hoppas såklart på att det ska se ännu bättre ut och att antalet behandlingar per dag kan minskas. Som det är nu får de inte vara ute i hagen och de får bara gå ut i skymningen. Lite tråkigt tycker fölis men hon är förvånansvärt tålmodig. När vi väl går ut på kvällarna är det dock full fart, hon fastnar knappt på bild...

Som synes, helt omöjligt att få till
en skarp bild på lilla fröken!


I hela den här tråkiga historien så finns det ljusglimtar - ja, om det vore en saga så vet jag vem som är den självskrivna hjälten. Min mycket hjälpsamma och pålitliga vän Nathalie! Hon erbjöd sig på stående fot att hjälpa mig med behandlingen av Samantha när hon fick höra dygnsupplägget. I nästan en vecka hjälpte hon mig kl 05.00 och kl 07.00 för att jag skulle få lite sammanhängande sömn. Fantastiskt generöst. Det har betytt allt! Miljoner tack!

Även Micke och min mamma har varit väldigt stöttande och förstående. De har hjälpt mig att ta beslut i de val jag har ställts inför.

Avslutningsvis kan jag meddela att både Samantha och Ophra var dräktiga på 16 dygn. Det kändes skönt. När det sedan känns lite tryggare med Samantha ska jag kolla henne igen och jag hoppas verkligen att hon har behållt sitt lilla foster.

1 kommentar:

  1. Vad gör man inte för sina vänner. Och hur många gånger har inte du hjälpt mig? Du är en klippa! Starkare än du tror.

    SvaraRadera