lördag 27 februari 2016

Två C och en D

Det måste göras, det är inte speciellt roligt, och det kostar pengar. Storhästägare har ingen aning om vad jag pratar om, men de som håller på med ungponnyer vet - jag pratar såklart om ponnymätning. Ibland ordnas mätningar på en hästklinik bara 20 minuter härifrån, och då gäller det att passa på. Förra lördagen var en sådan dag. Vi tog med oss gänget födda 2011, Perfa, Bambi och Stene alltså. 

Vi har en mätkäpp här hemma, och vi har givetvis provmätt ponnyerna själva. Min bedömning var att Perfa skulle bli stor C och Stene stor D, och det kändes ju bra. Bambi däremot... Han ser ut som en C-ponny och känns som en C-ponny att rida, men så är det ju det där med manken. Bambi har en ganska markerad manke. Ärligt talat så tyckte jag själv att det såg mörkt ut på mät-fronten för Bambis del. Jag ställde in mig på att han skulle bli D-ponny. En mycket spetig och nätt D-ponny.

För Perfa gick det som väntat, hon blev 139 cm på sitt mätintyg, vilket var perfa så att säga :-).

Stene lyckades tappa en sko dagen innan mätning. Det innebar att han fick mätas som om han var oskodd (fast han hade ju fortfarande en framsko på sig). Han blev 148 cm. Det var helt ok. Med skor på blir han nog 147 cm, för då drar man ju av 1 cm för skon och det brukar man tjäna lite höjd på så att säga. 

Ja, och så var det Bambi då. Efter en stunds djupandning från oss båda (det är viktigt det där med att man andas i takt i sin ponny, då slappnar de av bättre - ett av många indiantrick man lär sig av mätmännens överkucku Christel) så sjönk stickan på pinnen långsamt ner mot något som började likna något som kan liknas vid C-ponny. Då steg hoppet. Och till sist så landade måttet inom den godkända ramen - Bambi blev C-ponny! 140 cm, tack å hej, ses vid nästa mätning!

Perfa, en c-ponny med perfekt höjd!

Bambi och Stene - big guys i sina respektive kategorier.

fredag 19 februari 2016

Beautiful queen




Mutti

Mitt hjärta blöder lite just nu. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt. Men det gör jag. Vi måste ta bort en av våra katter idag. Det är Mutti. Vi har bott här på gården i tio år nu. Det är en lång tid. Mutti har bott här ännu längre. Hon bodde redan här när vi flyttade hit. Väldigt skygg och förvildad, de förra ägarna lyckades inte få med sig henne när de lämnade gården. Istället blev hon vår. Hon och sex ungar som hon födde på loftet. Det var så vi lärde känna henne. Vi kunde ju inte låta de där ungarna växa upp och bli vildkatter så vi flyttade ner de i stallet och då fick vi bättre kontakt med deras mamma också. Det naturliga namnet blev Mutti. 

Ungarna fick nya hem men Mutti förblev styrande i stallet på Högås. Micke, min sambo, brukar referera till henne som den enda riktiga katten på det här stället. Det är en titel som hon bär med stolthet. Bra katt reder sig själv, och det gör minsann Mutti. Hon har integritet och värdighet som en drottning. Man kan bara klappa henne två gånger om dagen, vid morgon- och kvällsutfodring, men då är hon så kelig och rar. På morgonen möts jag alltid av henne där hon ligger i sin korg bredvid dörren in till sadelkammaren. Som en grå boll nerbäddad bland filtar (mina katter ska ha det varmt och skönt!) ger hon stallet en förhöjd mysfaktor. Jag blir alltid på bättre humör än vad jag var innan (eftersom mitt morgonhumör inte är på topp) när jag möts av katterna i stallet. Jag pratar alltid med dem och sjunger en sång för dem också. 

På sistone har Mutti inte legat i sin korg. Hon har varit väldigt frånvarande och gått ner mycket i vikt. Till sist tittade jag henne i munnen och konstaterade att det fattas en del tänder. Så torrfodret byttes ut mot mjuk burkmat med mycket sås, för såsen gillar hon bäst. Men trots mina ansträngningar då jag har sprungit med små portioner mat till henne fem gånger om dagen så ser det mörkt ut. Hon är väldigt svag. Igår var en lite bättre dag, då åt hon riktigt bra och jag tänkte att nu vänder det. Det gjorde det inte. Idag vänder hon bara bort huvudet när jag försöker erbjuda något att äta. Inte ens en sked med sås kan hon tänka sig att röra. 

Jag har insett att slaget är förlorat. Hon ska inte behöva svälta sig själv till döds och jag har ringt till en god vän som är veterinär. Hon kommer i eftermiddag. Jag vill inte behöva stoppa in Mutti i en transportbur och köra iväg med henne någonstans. Det skulle vara en totalt onödig stress. Hon ska få sluta sina dagar här hemma, det förtjänar hon. 

Men oj vad jobbigt det känns. Det här blogginlägget är någon slags terapi-skrift tror jag. Någonstans har jag hört att man dör två gånger. Första gången när kroppen slutar att leva och andra gången när någon för sista gången nämner ens namn. Inte för att jag tror att det spelar Mutti så stor roll, men jag vill skriva det här blogginlägget om henne för då känns det som att hon lever lite längre. Säg gärna hennes namn en gång, för min skull.

Jag vill avsluta med att tacka Mutti för att hon gav oss fina Mini för två år sedan. Det var jag som slarvade med p-pillrena och det utnyttjade Mutti på bästa sätt. Ett litet underverk med en silkeslen skimrande gråspräcklig päls har ytterligare förgyllt stämningen här hos oss sedan hon kom ut våren 2014. Det kunde inte ha blivit bättre - bra initiativ som vanligt, Mutti!

Mamma Mutti med Mini

Hundarna och katterna här på Högås har en egen blogg. Jag avslutar med att dela med mig av några inlägg som handlar om Mutti. Hedra henne gärna genom att gå in och läsa. 




Tack för allt, Mutti. 

tisdag 16 februari 2016

Tävlingsdebut: Gärds RF, LA:1


Claudius kliver på transporten för att åka iväg till årets första tävling.

I söndags var det så dags - årets första tävling skulle genomlidas. Det blev både årsdebut och ekipagedebut på samma gång. Som jag har berättat om för några veckor sedan så har Claudius fått en ny ryttare att kampera ihop med på tävlingsbanan, nämligen 13-åriga Zelma Björk. Claudius bor fortfarande hemma och rids av mig eller ibland Karro, sen åker vi till Zelma några gånger i veckan så att hon får rida honom. 

Ekipaget har ju inte känt varandra speciellt länge, men Zelma är ingen dununge när det kommer till att tävla, och även Claudius har nog skrapat ihop några kilometer innanför de vita staketen vid det här laget... Men det var ju ett tag sedan nu för honom och tillsammans har de aldrig provat på det förut. 

Vi valde att gå ut relativt lugnt. Klassen de startade i fick bli LA:1. Platsen blev Gärds RF. Deras ridhus är stort och därför kunde tävlingsbanan och framridningen hålla till i samma ridhus. Det passade oss bra, då behöver inte Claudius gå och fundera på var de andra ponnyerna har tagit vägen och tappa sin koncentration. Det här blev faktiskt också Claudius debut som valack på tävling. Det blev lite av ett test - hur mycket valack har han hunnit bli? Svaret blev: mycket. Han spände inte upp sig någonting när vi kom in på framridningen. Det var väldigt lugnt och Zelma kunde sitta upp och skritta fram bland de andra ponnysarna utan några som helst problem. Skönt.  

Uppvärmningen gick bra tycker jag. Claudius var avslappnad och Zelma koncentrerad. Efter värmning skrittade vi lite och sen kände vi på momenten i programmet. Det flöt på fint och vi kände oss färdiga att starta tidigare än vad vi hade beräknat faktiskt. Då får man vara lite kall. Skritta lite och sen sätta fart igen några minuter innan det är dags. Man vill ju varken att hästen ska ha hunnit bli trött av att man har ridit för mycket eller avslagen för att man bara har skrittat och därför tappat drivet. 

Den här gången lyckades vi hålla oss på rätt sida om alla marginaler. Ekipaget gick in på banan med full power. Programmet gick suveränt bra måste jag säga. Jag tycker att både ponnyn och ryttaren växlade upp ett snäpp när det blev skarpt läge. Claudius var spänstig och framåt och liksom växte upp sådär fint som man vill att de ska göra. Zelma var fokuserad och vågade rida hela tiden, hon backade inte av bara för att det blev program utan hon red nästan bättre!

Alla, dvs ryttaren, resten av familjen, Karro och jag, var mycket nöjda när ritten var avslutad. Ja, Claudius såg också nöjd ut :-). Och det visade sig att domaren också var nöjd. 73,158 procent och vinst blev resultatet! Kul, kul, kul!

Ett glatt ekipage efter sin första start tillsammans.


Slutresultatet i klassen.


torsdag 4 februari 2016

Fint ska det va!


Härligt med nyharvat!

Idag fick jag nästan en släng av vårkänsla. Jag vet att det är på tok för tidigt och att man bara inger falska förhoppningar till sig själv om man på allvar börjar tro att "nu vänder det". Men, att unna sig själv att njuta av det faktum att man inte förfryser ansiktet i vinden för en gångs skull, det kan väl inte vara så farligt... 

Solen har varit framme från och till idag och ridbanan är precis lagom i konsistens. Det finns inga vattenansamlingar, men den är heller inte torr. Jag longerade Hera direkt efter att jag hade släppt ut de andra hästarna. Hon var minst sagt vild till en början. Jag hade en stark misstanke om att det skulle vara så - därav longeringen. Det var så härligt att stå där i solen, så när jag var färdig med henne tog jag en till av bara farten. Det fick bli Stene. Han och Bambi har ju haft vintervila, men det är dags att komma igång. Nu börjar femårssäsongen! 

Stene var också en aning yster, men det lugnade sig ganska snart. Han blev flåsig och trött... Lite fortare än vad han själv hade tänkt sig tror jag. :-) Imorgon får det bli longering med sadel. Det kan vara så att någon (läs Stene) kommer att bli lite hög i ryggen och behöver en stund på sig att tänka igenom hur det var nu igen, det här med att vara ridhäst. Jag hoppas att han kommer fram till samma sak som jag, nämligen att det är lugna puckar, för sen är det slut på smekmånaden. Den där långa blonda sitter just nu på ett plan på väg över halva vårt jordklot och när hon sätter sin fot i den skånska myllan igen är det ridning som gäller! Det har hon aviserat med stor tydlighet via messenger. Jag misstänker att jag till och med kan sadla upp någon av mina gamla käpphästar och att hon tar ett varv på dem också - så ridsugen sägs hon vara! :-)

Du är så välkommen hem Karro! Ridbanan är till och med nyharvad - just the way you like it! ;-)