Det börjar om

Idag var världen vit igen när man klev utanför dörren. Jultomten lyste med sin frånvaro så jag höll mig från att jubla om vi säger så... Dagen har dock varit fin och det är fortsatt vindstilla (Känns som att jag har rapporterat mycket väder här i bloggen under årets första månader. Kanske skulle söka extra-knäck på smhi?! Hihi). Två turer till ridhuset är vad jag har hunnit och orkat med förutom allt fix i stallet. Karro har haft lång dag i skolan och ska ägna kvällen åt studier så det blir ingen sen runda till ridhuset idag.

 Ken står redo att tränsas och åka till jobbet.

Först åkte jag med Kenny. Var riktigt nöjd med honom idag. Har inte varit det på ett tag nu och jag har fått ta tag i mig själv och fundera ut varför. Bruksprovet närmar sig och man måste rannsaka sig själv och vara ärlig - kan det bero på prestationsångest som gnager någonstans långt inne fastän det inte känns så vid första tanken?! Har jag haft för höga krav på honom som han inte är redo för än? Svaret är nog kanske. Jag tycker inte att jag har pushat honom varken hårt eller fort, men det kan vara små detaljer som ändå gör att han upplever pressen som stor. Idag hade jag bestämt mig på förhand för att det skulle gå bra och att jag skulle rida tills det kändes så som jag ville. Med facit i hand så red jag 15 minuter effektiv ridtid. Blev nöjd ganska fort :-). Inte så svårt att vara en duktig Kenny när piloten gör rätt gissar jag.

Vi har fått låna en sadel till Kenny som är 15 tum. Den passar honom jättebra och till skillnad från mina sadlar är den lagom stor. Att min rumpa kanske har vuxit ifrån den storleken på sadel är av underordnad betydelse i det här fallet, haha. Idag hade jag även mina nya ridbyxor som jag fick i julklapp (Pikeur, modell Cindy för den som är intresserad. De enda ridbyxorna för mig!) Nya byxor är ju alltid lite tajtare. Jag satt som i ett skruvstäd i mina nya brallor i den lilla sadeln MOAHAHAHA!

Kenny är duktig på allt som han behöver kunna inför bruksprovet. Han är cool att ha med till nya platser och otittig på saker. Det svåraste, om man nu ska peka på något, är faktiskt att komma till ridhuset på dagen, när hästarna är ute i hagen. Då ser han dem när man lastar ur och hör dem utanför när man rider. Det blir några gnägg under arbetspasset kan man säga... Men han sköter sig alltid.

Kenny spanar lite på en häst i hagen utanför ridhuset. 

Andra rundan tog jag med mig Reo. Ytterligare ett ridpass som jag var mycket nöjd med. Jag tycker verkligen att Reo är en lättsam individ att jobba med. Han är är känslig och uppmäksam på hjälperna, lydig och arbetsvillig. Han är lite blyg för alla hinder som står i ridhuset och jag försöker att rida runt dem så mycket som möjligt. Han behöver bara vänja sig - han tittar på allt med stora ögon. Typ som en person från landet som kommer till stan och ser höghus för första gången, hehe. Är också nöjd idag med att jag kunde lasta honom själv både hemma och vid ridhuset. Vi har bara åkt med honom när vi har haft någon annan ponny med oss tidigare, men det fungerade utmärkt även att vara själv!

Roligast var ändå när jag åkte hemåt för andra gången idag. Helt plötsligt får jag syn på något som hänger på en snömarkerings-pinne längs med grusvägen. Vad är det där, tänkte jag. Sen ser jag det - det är ju vårt svansskydd! Jag la det på utsidan av transporten (ovanpå stänkskyddet ovanför hjulen) när vi var i ridhuset härom dagen och sen glömde jag att ta det när vi åkte hem... Nu när jag har hittat det kan jag tala om att det hängde med rätt långt och klarade flera skarpa kurvor!

Livet på en pinne för ett svansskydd.