Konsten att ge sig själv beröm

Igår blev det en sån där sen kväll i ridhuset igen. Fredagar är väl den bästa dagen att sluta tidigt på - då känns helgen helt plötsligt mycket längre. Ja, så är inte fallet för Karro. Hon har sin längsta dag på fredagar, och konstigt nog blir fredagar även min längsta dag. Vi lever i symbios! :-)

Vi hade med oss Curre och Reo. De ska tävla imorgon i Vinslöv och behöver såklart stämmas av. Curre ska starta LA:1 och Reo LB:1. Karro red sin älskling och jag red vår halvspanske vän. Båda ponnysarna gick bra, Curre var lite pigg och yr i början eftersom han hade vilodag igår, men det kräver bara lite längre stunds värmning så släpper det helt. Jag tycker att både Karro och Curre gjorde ett bra arbetspass. Kraven på Karro har definitivt höjts. Hon behöver ta sin ridning till nästa nivå och är på god väg att nå dit!

I bilen hem kommer vi på något sätt in på ämnet att vara nöjd och förmågan att kunna ge sig själv beröm. "Jag tycker inte om att ge mig själv beröm" säger tonåringen då. "Va?! Varför inte det?" blir mitt naturliga svar. "Tjaa... det går ju alltid att göra det bättre" blir förklaringen.

Här går undertecknad upp i spinn men försöker ändå att hålla sig lugn på ytan. Sedan kommer jag igång med en utläggning om det viktiga i att kunna se sig själv och sin prestation från alla håll. Både det som är riktigt bra, det som är på gång och det som känns lite svagare och mindre befäst. Ordet konstruktiv kritik får jag lust att tatuera in i pannan på henne! Det är inte bara från andra man bör få det utan även från sig själv.

Jag har god lust att älta på om detta en lång stund till, men det går inte för nu är klockan fem över tio och den söta tonåringen bör vara här. Jag får gå ut i stallet och titta efter!

PS. Grattis mamma på födelsedagen! :-)

Chokladtårte-bak till kvällens middag. Ett litet nöje som vi företog oss igår!