Beautiful queen

Mutti

Mitt hjärta blöder lite just nu. Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt. Men det gör jag. Vi måste ta bort en av våra katter idag. Det är Mutti. Vi har bott här på gården i tio år nu. Det är en lång tid. Mutti har bott här ännu längre. Hon bodde redan här när vi flyttade hit. Väldigt skygg och förvildad, de förra ägarna lyckades inte få med sig henne när de lämnade gården. Istället blev hon vår. Hon och sex ungar som hon födde på loftet. Det var så vi lärde känna henne. Vi kunde ju inte låta de där ungarna växa upp och bli vildkatter så vi flyttade ner de i stallet och då fick vi bättre kontakt med deras mamma också. Det naturliga namnet blev Mutti. 

Ungarna fick nya hem men Mutti förblev styrande i stallet på Högås. Micke, min sambo, brukar referera till henne som den enda riktiga katten på det här stället. Det är en titel som hon bär med stolthet. Bra katt reder sig själv, och det gör minsann Mutti. Hon har integritet och värdighet som en drottning. Man kan bara klappa henne två gånger om dagen, vid morgon- och kvällsutfodring, men då är hon så kelig och rar. På morgonen möts jag alltid av henne där hon ligger i sin korg bredvid dörren in till sadelkammaren. Som en grå boll nerbäddad bland filtar (mina katter ska ha det varmt och skönt!) ger hon stallet en förhöjd mysfaktor. Jag blir alltid på bättre humör än vad jag var innan (eftersom mitt morgonhumör inte är på topp) när jag möts av katterna i stallet. Jag pratar alltid med dem och sjunger en sång för dem också. 

På sistone har Mutti inte legat i sin korg. Hon har varit väldigt frånvarande och gått ner mycket i vikt. Till sist tittade jag henne i munnen och konstaterade att det fattas en del tänder. Så torrfodret byttes ut mot mjuk burkmat med mycket sås, för såsen gillar hon bäst. Men trots mina ansträngningar då jag har sprungit med små portioner mat till henne fem gånger om dagen så ser det mörkt ut. Hon är väldigt svag. Igår var en lite bättre dag, då åt hon riktigt bra och jag tänkte att nu vänder det. Det gjorde det inte. Idag vänder hon bara bort huvudet när jag försöker erbjuda något att äta. Inte ens en sked med sås kan hon tänka sig att röra. 

Jag har insett att slaget är förlorat. Hon ska inte behöva svälta sig själv till döds och jag har ringt till en god vän som är veterinär. Hon kommer i eftermiddag. Jag vill inte behöva stoppa in Mutti i en transportbur och köra iväg med henne någonstans. Det skulle vara en totalt onödig stress. Hon ska få sluta sina dagar här hemma, det förtjänar hon. 

Men oj vad jobbigt det känns. Det här blogginlägget är någon slags terapi-skrift tror jag. Någonstans har jag hört att man dör två gånger. Första gången när kroppen slutar att leva och andra gången när någon för sista gången nämner ens namn. Inte för att jag tror att det spelar Mutti så stor roll, men jag vill skriva det här blogginlägget om henne för då känns det som att hon lever lite längre. Säg gärna hennes namn en gång, för min skull.

Jag vill avsluta med att tacka Mutti för att hon gav oss fina Mini för två år sedan. Det var jag som slarvade med p-pillrena och det utnyttjade Mutti på bästa sätt. Ett litet underverk med en silkeslen skimrande gråspräcklig päls har ytterligare förgyllt stämningen här hos oss sedan hon kom ut våren 2014. Det kunde inte ha blivit bättre - bra initiativ som vanligt, Mutti!

Mamma Mutti med Mini

Hundarna och katterna här på Högås har en egen blogg. Jag avslutar med att dela med mig av några inlägg som handlar om Mutti. Hedra henne gärna genom att gå in och läsa. 

Mutti och hennes ungar

Mutti the queen

Mutti the fat cat

Tack för allt, Mutti. 

Tävlingsdebut: Gärds RF, LA:1

Claudius kliver på transporten för att åka iväg till årets första tävling.

I söndags var det så dags - årets första tävling skulle genomlidas. Det blev både årsdebut och ekipagedebut på samma gång. Som jag har berättat om för några veckor sedan så har Claudius fått en ny ryttare att kampera ihop med på tävlingsbanan, nämligen 13-åriga Zelma Björk. Claudius bor fortfarande hemma och rids av mig eller ibland Karro, sen åker vi till Zelma några gånger i veckan så att hon får rida honom. 

Ekipaget har ju inte känt varandra speciellt länge, men Zelma är ingen dununge när det kommer till att tävla, och även Claudius har nog skrapat ihop några kilometer innanför de vita staketen vid det här laget... Men det var ju ett tag sedan nu för honom och tillsammans har de aldrig provat på det förut. 

Vi valde att gå ut relativt lugnt. Klassen de startade i fick bli LA:1. Platsen blev Gärds RF. Deras ridhus är stort och därför kunde tävlingsbanan och framridningen hålla till i samma ridhus. Det passade oss bra, då behöver inte Claudius gå och fundera på var de andra ponnyerna har tagit vägen och tappa sin koncentration. Det här blev faktiskt också Claudius debut som valack på tävling. Det blev lite av ett test - hur mycket valack har han hunnit bli? Svaret blev: mycket. Han spände inte upp sig någonting när vi kom in på framridningen. Det var väldigt lugnt och Zelma kunde sitta upp och skritta fram bland de andra ponnysarna utan några som helst problem. Skönt.  

Uppvärmningen gick bra tycker jag. Claudius var avslappnad och Zelma koncentrerad. Efter värmning skrittade vi lite och sen kände vi på momenten i programmet. Det flöt på fint och vi kände oss färdiga att starta tidigare än vad vi hade beräknat faktiskt. Då får man vara lite kall. Skritta lite och sen sätta fart igen några minuter innan det är dags. Man vill ju varken att hästen ska ha hunnit bli trött av att man har ridit för mycket eller avslagen för att man bara har skrittat och därför tappat drivet. 

Den här gången lyckades vi hålla oss på rätt sida om alla marginaler. Ekipaget gick in på banan med full power. Programmet gick suveränt bra måste jag säga. Jag tycker att både ponnyn och ryttaren växlade upp ett snäpp när det blev skarpt läge. Claudius var spänstig och framåt och liksom växte upp sådär fint som man vill att de ska göra. Zelma var fokuserad och vågade rida hela tiden, hon backade inte av bara för att det blev program utan hon red nästan bättre!

Alla, dvs ryttaren, resten av familjen, Karro och jag, var mycket nöjda när ritten var avslutad. Ja, Claudius såg också nöjd ut :-). Och det visade sig att domaren också var nöjd. 73,158 procent och vinst blev resultatet! Kul, kul, kul!

Ett glatt ekipage efter sin första start tillsammans.

Slutresultatet i klassen.

Fint ska det va!

Härligt med nyharvat!

Idag fick jag nästan en släng av vårkänsla. Jag vet att det är på tok för tidigt och att man bara inger falska förhoppningar till sig själv om man på allvar börjar tro att "nu vänder det". Men, att unna sig själv att njuta av det faktum att man inte förfryser ansiktet i vinden för en gångs skull, det kan väl inte vara så farligt... 

Solen har varit framme från och till idag och ridbanan är precis lagom i konsistens. Det finns inga vattenansamlingar, men den är heller inte torr. Jag longerade Hera direkt efter att jag hade släppt ut de andra hästarna. Hon var minst sagt vild till en början. Jag hade en stark misstanke om att det skulle vara så - därav longeringen. Det var så härligt att stå där i solen, så när jag var färdig med henne tog jag en till av bara farten. Det fick bli Stene. Han och Bambi har ju haft vintervila, men det är dags att komma igång. Nu börjar femårssäsongen! 

Stene var också en aning yster, men det lugnade sig ganska snart. Han blev flåsig och trött... Lite fortare än vad han själv hade tänkt sig tror jag. :-) Imorgon får det bli longering med sadel. Det kan vara så att någon (läs Stene) kommer att bli lite hög i ryggen och behöver en stund på sig att tänka igenom hur det var nu igen, det här med att vara ridhäst. Jag hoppas att han kommer fram till samma sak som jag, nämligen att det är lugna puckar, för sen är det slut på smekmånaden. Den där långa blonda sitter just nu på ett plan på väg över halva vårt jordklot och när hon sätter sin fot i den skånska myllan igen är det ridning som gäller! Det har hon aviserat med stor tydlighet via messenger. Jag misstänker att jag till och med kan sadla upp någon av mina gamla käpphästar och att hon tar ett varv på dem också - så ridsugen sägs hon vara! :-)

Du är så välkommen hem Karro! Ridbanan är till och med nyharvad - just the way you like it! ;-)

Nya tider för Claudius

Claudius blickar framåt - vad är det för spännande som framtiden har att bjuda på?

Allting har ett slut, och ibland är det precis vad som behövs för att något nytt ska ta form. I Claudius liv har det skett flera förändringar den senaste tiden. Hans tid som avelshingst är över. Det var ett beslut som inte var lätt att fatta, men nu när det är gjort så känns det helt rätt. I första hand är Claudius en sportponny. En sportponny för barn. Det är svårt för barn att hantera hingstar, även om de är snälla, och därför är han nu valack. 

Förra året gick varken som vi hade hoppats, planerat eller drömt om. Claudius blev allvarligt skadad och vi gick en tung tid till mötes med grusade förhoppningar, spruckna planer och krossade drömmar. Skador är den eländiga mörka sidan av en sportsatsning och när de inträffar går luften liksom ur en. Livet går dock vidare. Man bryter ihop, biter ihop och kommer igen. Claudius var ju som rapporterats här i bloggen redan i höstas fullt återställd och kan träna som vanligt. För den som vill läsa hela den bittra historien bifogar jag mitt inlägg från i somras här >>>

Nytt år nu. Nya förhoppningar tar form. Vi har börjat planera så smått och kanske att man kan få drömma lite också. Förr eller senare ska Claudius säljas och få en ny liten matte att glädja, men vi har bestämt oss för att det inte är dags riktigt än. Eftersom det nu blev så mycket tråkigheter förra säsongen är det länge sen han var ute på tävlingsbanan och vi känner att han behöver ha färska resultat att visa upp. Hur härligt det än har varit att följa Karro och Claudius utveckling tillsammans och hur bra de än har gjort det så är den eran över. Karro är för stor, eller om det är han som är för liten... Det beror helt enkelt på hur man ser det, men klart är i alla fall att de inte kan vara ett par på tävlingsbanan längre. 

Så, en nyhet i Claudius tillvaro är 13-åriga Zelma. Vi behövde en ryttare och familjen Björk behövde en ponny att tävla. De bor på överkomligt avstånd härifrån och har ridhus så jag kör dit med Claudius så att han och Zelma kan lära känna varandra. Där emellan rider jag honom själv. Det här är första gången, men med all säkerhet inte sista gången jag skriver här i bloggen om ekipaget.

Zelma och Clauidus

Det slog mig i höstas. Det var en kväll när vi hade kört till ridhuset med Claudius. Karro red honom. Jag har hela tiden tyckt att det är tråkigt att det måste ta slut, allt det roliga vi har haft med tävlingar och träningar jag, Karro och Claudius alltså, men jag har aldrig sett på det som jag gjorde då. Helt plötsligt gick det upp för mig att det sorgligaste inte är att vi inte kan tävla med Karro som ryttare längre, utan att ett perfekt team måste splittras. I flera år har de två tränat tillsammans och de känner varandra så väl. Deras kommunikation är så förfinad och de trivs verkligen tillsammans. De har utvecklats tillsammans och de har vuxit tillsammans. De är fantastiska tillsammans. 

Karro och Claudius - the perfect team.

Bra känsla!

Det har varit magiskt vackert ute idag! 

Här är det eftermiddagssolen som lyser mellan rimfrostiga träd längs med fältkanten.

Det är väldigt roligt att rida just nu. Man kan kanske tycka att det alltid ska vara det, men även ridningen har sina ups and downs. Viss ridning är faktiskt inte så rolig. Till exempel när en häst är precis insutten, men den har inte riktigt lärt sig att ta skänkeln och den söker inte upp bettet eller letar sig i form. Det tycker jag är ganska tradigt att ta sig igenom. Det finns dock en ljus sida med den fasen och det är när man är igenom den. Man upplever att man får bättre och bättre kommunikation med sin häst, då brukar det lossna och bli jätteroligt för då händer det så mycket. 

Sen är det väl även så, om man ska vara krass, att alla hästar ger inte samma känsla i ridningen. Det är ju individuellt vilka hästar man klickar med. Just nu är det inte så många hästar igång här, men de som jobbar är mina favvosar! Det är Hera och Claudius här hemifrån och så rider jag ju Manthan någon eller några gånger i veckan också. Varje ridpass är verkligen roligt att rida nu!

Man får ha sina favoriter och man måste inte tycka att alla hästar passar en, men när jag sitter på en häst (i mitt fall oftast en ung ponny) är mitt uppdrag att ta fram det bästa ur den individen. Jag försöker att alltid ha den inställningen till alla hästar och ponnyer som korsar min väg. Det är något som jag har lärt mig av de jag beundrar mest inom sporten. De fokuserar alltid på att plocka fram det som finns hos en individ istället för att prata om vad den inte har för förmågor. Ibland kan det vara svårt när man hamnar i en svacka och inte vet hur man ska ta sig vidare, men det är ju därför man har en tränare eller andra kunniga omkring sig. För mig är det viktigt att vara prestigelös. Det är inte viktigt för mig att jag klarar något helt själv eller att det är jag som gör det bäst. Jag ser alltid till målet, och det är att komma framåt med utbildningen av hästarna. 

Här kommer några vinterbilder från idag. Bäst att passa på, om man ska tro SMHI så blir det nån plusgrad, snålblåst och regn nästa vecka. Skåne som vi är vana att se det med andra ord... Hehe.

Träden har ett sago-skimmer över sig idag

Det ligger en dimma över fälten.

Himlen skiftade i pastellfärger när det var dags att ta in hästarna.

Samantha är tillbaka!

Samantha - mitt hjärtas ponny!

Manthan har flyttat hem igen, nästan i alla fall. I fyra år har hon bott hos sin fodervärd Alice med familj. De har tagit hand om Manthan som den prinsessa hon är! Ingenting har fattats henne. Säg dock den lycka som varar för evigt, efter ett tårdrypande farväl lämnade familjen tillbaka henne i höstas. De har ju köpt Foxy av mig (Manthans dotter) och går vidare mot nya utmaningar. Manthan själv har fått en ny liten ryttare att lära upp - Lilly Smith. 

I och med flytten till familjen Smith har Manthan hamnat på betydligt närmre avstånd till Högås än innan. Det tar tio minuter att köra dit och det är ju även där som vi rider med våra andra ponnysar i ridhus när underlaget inte tillåter här hemma. Med andra ord är jag där nästan varje dag i veckan just nu...! :-)

Simberg Samantha, eller Manthan som vi kallar henne, är född 2004. Jag köpte henne i februari när hon skulle fylla fyra år. Då var hon dräktig med en welsh-hingst (Kenwoods Right Royal) och födde ett hingstföl här hos oss (Högås Slowfox, aka Totte). Jag betäckte om henne med en ridponnyhingst (Leuns Velds Elegant RP 135) och som femåring fick hon ett stoföl (Högås Foxy Lady). Sen fick det bli karriär. Karros kusin Tilde blev Manthans första ryttare. Tillsammans tog vi Manthan från inridning och uppåt i klasserna hela vägen till vinst i MSV B, det högsta en b-ponny får hoppa på tävling! 

Tilde och Manthan hoppar bank för första gången.

 Det fick bli i skarpt läge direkt, men de här två fixade allt tillsammans!

Sen föll Tilde för åldersstrecket. B-ponnytiden var slut för hennes del och Manthan behövde en ny ryttare. Vi hade en c-ponny till salu och det ringde en familj som ville komma och titta på henne. Det var Alice och hennes mamma Lena. Alice var på tok för liten för en c-ponny och det sa jag till Lena. Sen tog jag fram Manthan och de fick prova henne. "Det är en sån här ponny ni ska ha!" sa jag till dem. Och de fattade direkt. De hade nog kunnat ta med sig Manthan i bakluckan på bilen på en gång om de hade fått! Manthan var ju dock inte till salu. Men efter lite funderingar bestämde jag mig för att låna ut henne till familjen. Alice och Manthan har haft flera härliga år tillsammans och de har tävlat hoppning upp till och med LA. 

Alice och Manthan

På den tiden som Tilde red Manthan tränade ekipaget kontinuerligt hoppning för Olof Smith. Han gillade Manthan (precis som alla andra) och skojade alltid om att "det står Lilly skrivet på den där!" Då var Lilly ju för liten, men nu är tiden äntligen kommen! Sedan i november 2015 har det blivit verklighet.

Lilly och Manthan

De två nyfunna vännerna har redan hunnit vara med på en pay ´n´ jump och hoppat felfritt 20 cm. Sen har de varit med på julklappshoppning på Åsums gård också. Än så länge hjälps vi åt med Manthan, jag och Lilly. Jag rider henne någon dag i veckan så att hon får trimma lite. Sen rider vi tillsammans någon dag och sen rider Lilly själv tillsammans med mamma Frida några dagar också. Det går framåt hela tiden och de har hoppat banor på 50 cm med både vattenmatta och grind. Till våren hoppas vi komma ut på lite tävlingar om Lilly känner sig redo. Vi har ju gott om tid på oss! 

Julhälsning från Lilly och Manthan. Ridning även på julafton!

Så här fina var Lilly och Manthan på julklappshoppningen. 

Här är Lilly och Manthan tillsammans med storebror Otto på Cadilack, Manthans stall- och hagkompis.

Välkommen 2016!

Arion och Pydde kollar in den första snön på det nya året.

Det verkar vara lite av en trend, ja i alla fall så är det inte första gången det har hänt, att jag tappar bort bloggandet en bit in på hösten. C´est la vie!

Nu är vi en dryg vecka in på 2016 och vintern har gett sig till känna. Som vanligt kommer nederbörden på tvären här i Skåne... Man är rätt van. En sak som jag verkligen har lärt mig det är att aldrig bedöma vädret genom att bara gå ut på gårdsplanen, där stallbyggnaderna står i en u-formation framför huset. När jag går till stallet för att morgonfodra kan jag tycka att det är väl inte så farligt blåsigt, men sen när man ska släppa ut hästarna och kommer ut på baksidan då viner vinden som om vi bodde på kalfjället!

Det kan vara lite svårt det där med kylan när det blåser. Den är mycket svårare att skydda sig emot, även om inte termometern visar så kallt så blir det ändå värre än när det är fler minusgrader och vindstilla. De klippta hästarna blir väldigt känsliga, de kan inte vara ute lika mycket som vanligt.

Jag har väl lite saker att uppdatera om här i bloggen och det kommer efter hand. Nytt år betyder i alla fall att Pydde och Arion inte är föl längre. Nu är de åringar. Sedan några dagar tillbaka är de helt avskilda från sina mammor. Under hösten har de bott själva på natten och gått tillsammans med sina mammor i hagen, men nu är det slut på det! Dags för mammorna att göra karriär. Hera är igångsatt och har börjat hoppa lite. Superkul, det är ju ändå my no 1 favorite! Perfa är inriden. Eller typ i alla fall. Hon är inte riktigt styrtam än och har väl inte hundra procent fattat vad skänkeln betyder. Vi ska jobba vidare så fort det blir lite enklare väder. Det arbete som vi har gjort med henne har fungerat hur bra som helst. Hon är supercool och jättesnäll. Hon har fått följa med till ridhuset också.

Arion till vänster och Pydde till höger. Luddiga och ful-gulliga, precis som det ska vara med åringar!

Det mest dramatiska som händer här på Högås för tillfället är faktiskt att en unge har trillat ur boet. My darling Karro har flugit sin kos likt flyttfåglarna gör på vintern. Hon har vänt näbben mot varmare breddgrader och placerat klorna i sanden. (Många fågelmetaforer där... vet inte riktigt varför faktiskt...?)

Hehe. Fick det kanske att låta lite värre än vad det är. Liten har blivit stor helt enkelt och tog med sig en kompis och sina sommarslantar till en resebyrå där de bokade ett äventyr i Australien och på Nya Zeeland. En månad är de borta och de åkte för några dagar sedan. Jag får såklart rapporter via messenger varje dag och hittills verkar de varken ha tappat bort sig eller gjort bort sig ;-)

Nja, okej, det där sista vet jag inte... Det gick nog lite fort när jag skrev det. Tar tillbaka. Gjort bort sig har hon säkert hunnit med flera gånger redan! (Du vet väl att man bara retas med de man tycker om Karro!)

Här hemma så saknar vi henne allihopa såklart. Karros bästa stallkompis får visualisera hur vi känner oss... Vi går i ide!

Spinky strejkar. Karro, kom tillbaka! 

(eller kan det bara vara så att täcken som hamnat på golvet är oooemotståndliga?!)

För vissa högåsare är säsongen redan igång. Vanilla har tillsammans med sin matte och ägare Tindra hunnit göra en tävling med två starter i dressyr häromdagen. Det gick strålande. Vinst i LC2 på 69 procent och fjärdeplats i LB1 på 65,2 procent. Två rosetter med hem i bagaget. Bra start på året! Jag håller tummarna för att deras kommande säsong fortsätter i samma anda! :-)

Nu börjar vi närma oss slutet på det här blogginlägget, och jag tänkte avsluta med en liten teaser... Vi avslutade 2015 med en ny tradition... 

Mycket glitter och glamour... så mycket kan jag avslöja i alla fall! :-)