I ögat på Samantha...

Min ponny-prinsessa har råkat ut för tråkigheter. Det hände en fredag (såklart) under Falsterboveckan (såklart).

Min goda vän Klara var här och vi skulle spendera hela dagen på tävlingsplatsen och avnjuta allt från bästa plats i vip-tältet. Skulle bara fixa vatten till hästarna på betet först. Jag möts av Samantha vid grinden med ett öga till bredden fyllt av var och hon kan knappt öppna det. Vi sköljer ur det ordentligt med koksaltvatten, men det är något som inte vill följa med ut. En stor böld!

Jaha, det är bara att konstatera, inget Falsterbo för mig den dagen. In med Samantha och fölet i transporten och direkt till Helsingborgs djursjukhus. Ni som läser min blogg ibland känner säkert igen temat. Ganska exakt ett år tidigare körde jag upp Ophra med föl vid sidan till samma djursjukhus pga akut förgiftning. Början till en tradition? I hope not!

Väl där konstateras det att det är en ganska allvarlig skada och prognosen för att hon ska få behålla sitt öga är inte solklar. Samantha får stå kvar på intensivbehandling, varannan timme dygnet runt. Hon behandlas med antibiotika både intra venöst och direkt i ögat via en kateter. Dessutom får hon atropin för att hålla pupillen öppen och serum utvunnet ur hennes eget blod, även det via katetern. Dagarna går och läkningen går trögt. Diskussionen går lite fram och tillbaka - ta bort ögat eller inte.

Tillslut blir det så här: efter tolv dagar (!) kommer de på att man även kan ta ett cellprov på vävnaden i ögat (bölden) och det visar sig då att hon har svamp i ögat. Aha, hon måste ha en annan medicin. I samma veva tar jag hem henne och övertar behandlingen på varannan timme dygnet runt.

Det har nu gått dryga två veckor sedan hon kom hem och det har blivit bättre. Vi har varit på tre återbesök och veterinären är nöjd med läkningen så här långt. Vi har kommit ner i fantastiska endast åtta gånger per dag (behandlingar alltså), dvs var tredje timme. Ja, emellanåt är jag lite trött kan jag erkänna. ;-)

Nästa återbesök är om en vecka. Jag hoppas såklart på att det ska se ännu bättre ut och att antalet behandlingar per dag kan minskas. Som det är nu får de inte vara ute i hagen och de får bara gå ut i skymningen. Lite tråkigt tycker fölis men hon är förvånansvärt tålmodig. När vi väl går ut på kvällarna är det dock full fart, hon fastnar knappt på bild...

Som synes, helt omöjligt att få till

en skarp bild på lilla fröken!

I hela den här tråkiga historien så finns det ljusglimtar - ja, om det vore en saga så vet jag vem som är den självskrivna hjälten. Min mycket hjälpsamma och pålitliga vän Nathalie! Hon erbjöd sig på stående fot att hjälpa mig med behandlingen av Samantha när hon fick höra dygnsupplägget. I nästan en vecka hjälpte hon mig kl 05.00 och kl 07.00 för att jag skulle få lite sammanhängande sömn. Fantastiskt generöst. Det har betytt allt! Miljoner tack!

Även Micke och min mamma har varit väldigt stöttande och förstående. De har hjälpt mig att ta beslut i de val jag har ställts inför.

Avslutningsvis kan jag meddela att både Samantha och Ophra var dräktiga på 16 dygn. Det kändes skönt. När det sedan känns lite tryggare med Samantha ska jag kolla henne igen och jag hoppas verkligen att hon har behållt sitt lilla foster.

Hera i Scandinavian Open, Falsterbo 2009

Så kommer den då äntligen - uppdateringen av min blogg. Jag ska inte tråka ut någon med dåliga ursäkter till varför det har tagit så lång tid utan går direkt till det roliga, nämligen att berätta om Falsterbo!

Hera med sin ryttare Olof Smith under Scandinavian Open för 5-åriga hästar och 6-åriga fölston

Vilken härlig känsla säger jag bara! Det var fantastiskt att ha med sin egen häst i startlistan (och såklart på banan) i Falsterbo.

Första omgången gick på vad de kallar för "allvädersbanan", dvs den banan där all dressyr också går. Det var ingen jättemaxad eller överdrivet svår bana, utan den var precis lagom för första dagen. Hera hoppade fruktansvärt dåligt på framhoppningen. Ja, nästan den sämsta framhoppning hon någonsin gjort faktiskt. Olof och jag tittade på varandra och skakade på huvudet. jag hade inga jättestora förväntningar när de gick in på banan. "Hoppar de nolla är det nästan ett mirakel", tänkte jag för mig själv. Men man ska aldrig räkna ut en svart liten fara. Hon skärpte till sig och susade över hindrena ett efter ett. Jag och Nathalie, som också var med, blev nervösare och nervösare för varje hinder, och när hon hoppade sista hindret - också det felfritt - så blev jag tvungen att ta ett litet glädjeskutt! :-)

Andra omgången gick dagen efter inne på den stora gräsbanan. Och nu hade tumskruvarna dragits åt. Den här banan var betydligt större med alla mått mätt. Längre bansträckning, högre hinder och svårare tekniskt. Hera hoppade bättre på framhoppningen och verkade lagom pigg. Om hon blir nervös så syns det i alla fall inte. Men kanske att hon blev det ändå. Att komma in på den banan liknar inget hon tidigare har varit med om vad gäller yta, svårigheter och läktare med publik. Hon rev första och andra hindret. Sen vaknade hon till och hoppade mycket bra. Stora och luftiga språng utan att det såg det minsta svårt ut. Det kom ett litet pet in i sista kombinationen och hon slutade på 12 fel.

Självklart var det lite tråkigt att inte gå till final, men vi är jättenöjda med hennes insats och hon har även visat att det här inte var hennes gräns. Hon har fått ha lite sommarlov och ska snart få börja hoppa igen. Nu siktar vi vidare mot ännu högre hinder!

Årets hingstval

Jag hade planen klar. Allt var bestämt. Inget blev som det var tänkt, men jag tror att det blir bra ändå!

Ända sedan 2007 har jag velat betäcka med ridponnyhingsten Verdi. I år skulle det ske, han kändes perfekt till Samantha. Vilken chock när jag slog upp mittuppslaget i tidningen Ridsports Avelsextra och får se en annons med alla ASRP-hingstar, för där står det "Ej i avel 2009" under Verdis bild. WHAT??? Verdi ska satsa på karriären det här året, vilket ju är roligt, men det förstörde min plan.

Jag började fundera på andra hingstar till Samantha och var ett tag inne på Brännornas Mozart, en son till Verdi som godkändes vid årets bruksprov. Efter att ha känt efter lite till så kom jag fram till att jag måste hålla nere kostnaderna i år och bestämde mig för att titta på hingstar som står på naturlig betäckning istället. Valet föll på den lilla (150 cm i mankhöjd) fullblodshingsten Fabian. Han ägs av Karin Levin, Stuteri K2, Bäckholmens seminstation och hon tog emot oss.

Mer om Fabian kan man läsa här

Samantha är betäckt och ska dräktighetsundersökas den här veckan.

Så här ser han ut, Samanthas man säsongen 2009. Visst är han vacker.

Även valet till Ophra var givet. Jag ville betäcka henne med Dahlåkras Ikon igen, eftersom hon resorberade förra året p g a förgiftningen hon drabbades av. Men också där fick jag tänka om helt. Det visade sig nämligen att Ikon lämnades ut på station i år och var inte kvar i Skåne när det var dags för Ophra att betäckas. Det nya valet var dock inte så svårt. Det blev faktiskt lite av en gammal kändis här i bloggen - nämligen Arhults Alexander, ägare Hillstars Stuteri i Löberöd.

Ophra ska precis som Samantha kollas den här veckan - Spännande!

Senaste nytt om uppladdningen:

Hera har gjort sin sista start inför Falsterbo. I fredags var vi på Lunds Civila Ryttarförening där hon fick gå en 1.20. Det gick bra trots tryckande hetta och hon gick runt utan rivningar. Nu är det inte långt kvar!!!

Färdig för Falsterbo!

Så var det klart! Hera har kvalat till Falsterbo på fyra försök. Det känns otroligt roligt och spännande. Min lilla häst (bokstavligt talat med sina 155 cm i mankhöjd) ska tävla i Scandinavian Open! :-)

Nu är det uppladdning som gäller. Måndagen den 13 juli går första semifinalen och på tisdagen den andra. Eventuella fel från de båda rundorna slås ihop och de 20 bästa hästarna går till finalen som avgörs på fredagen samma vecka.

Uppladdning var det ja... Nja, det är inte riktigt så här Hera får ladda upp, men drömma kan hon ju! Bilden är från sommarbetet 2006 då hon var tre år - det var andra tider det.

Tävlingsresultat och övrig uppdatering

Senast rapporterade resultat var från Vinslöv. Hera har varit ute en hel del sen dess.

Utomhus debuten skedde i Ringsjön. Där var hon anmäld till två klasser, 1.20 + 1.20. Det kändes lite nervöst. Skulle hon klara att gå rakt in på den höjden utan en lägre klass i kroppen? Jodå, det klarade hon utan problem. Ett bom trillade men i övrigt hoppade hon super. Olof var mycket nöjd med henne. Däremot hade hon ådragit sig en ganska djup sårskada på framhoppningen som vi märkte först mellan klasserna. Det blev såklart ingen mer start den dagen utan istället fick vi åka hem med bandage och en flaska penicillin. Som tur var blev hon inte halt och två veckor senare var vi på banan igen.

Det blev ytterligare en debut kan man säga - första tävlingen på gräs. Vi åkte till Frosta i Hörby där hon fick gå en klass, 1.10. Fin och avslappnad, men även denna gång trillade en bom i marken. Dessa oansenliga räcken... tar hon dem inte på allvar?!

Ja, det är bara att tävla på så vi åkte till Trolleholm för att hoppa två klasser, 1.20 + 1.20. Och äntligen så trillade nollan in. Hon var så fin! Susade runt banan i bästa stilen. Lite paus och sen dags för nästa klass. "Nu är hon nog lite trött och petar säkert nåt" sa jag till mig själv, men tänkte att det gör ju inte så mycket. Tji fick jag för hon var lika fin som i första klassen. Noll fel en gång till. Härligt!

Tre dagars vila och sen tävling igen. 1.20 i Flyinge, ute på deras gräsbana. Och den stora frågan var: Ska vi lämna in kvalkortet? Dvs kvalkortet som efter tre felfria rundor i 1.20 berättigar till start i Falsterbo Scandinavian Open i sommar. Man har sex kvalförsök på sig och kortet måste lämnas in innan start. Vi var osäkra. Nu gick hon ju två nollor sist, statistiskt sett borde hon kanske riva nu då?! Vi hoppade fram först och hon kändes fin. Vi lämnade in kortet. Jag ska villigt erkänna att jag var riktigt nervös. Jag klättrade nästan upp i knät på Nathalie som var med mig som sällskap. Men vad hade jag att vara nervös för? Hon gick runt med noll fel! Oj så roligt. Nu har vi två kval kvar på fem försök.

Annat som har hänt är såklart det årliga betessläppet. I början av maj fick våra hästar, som ju redan smygbetat i två veckor, flytta till det stora betet och fick där sällskap av två gamla fullblodsdamer och ett ettårigt nordsvenskt sto. Så nu går Ophra, Vanilla, Grynet och Totte där tillsammans med sina nya kompisar och njuter av gräs och frihet.

Mimsan 18 årig fullblodstant hälsar på Pärlan, 1årig nordis

Fölet har hunnit bli en vecka nu och har tillsammans med sin mamma fått börja gå ut i gräshagen. Det är såklart superkul. Nedan följer en liten stilstudie à la Foxy!

En sak till har faktiskt hänt här. Den 10 maj, samma morgon som vi skulle åka på treårstest, födde min underbara hund Melba sju stycken valpar! De är såklart helt fantastiska och måste egentligen upplevas live för att till fullo uppskattas, men för er som inte har möjlighet till det så finns deras utveckling dokumenterad här.

Årets föl är här!

Äntligen! Samantha har fölat. Ja, äntligen och äntligen... Hon var faktiskt inte beräknad förrän till den 3 juni, men har fyllt juver ganska länge och man förstod tidigt att hon skulle komma före. Det passar mig perfekt.

Så, på dygn 320 en halvtimme in på det nya dygnet kom hon, en ljuvligt söt liten rödtott. Fux med vita hår i pannan och vad som ser ut att vara ett vitt bakben. Allt gick bra och utan komplikationer.

Låt mig presentera:

Högås Foxy Lady

e Leuns Velds Elegant RP 135
u Simberg Samantha
ue Simberg Hobnob RW 94

Alldeles ny och knappt torr...

Samantha nöp henne lite i benen för mana på henne att resa sig.

Ute på ridbanan för första gången ca 13 timmar gammal.

Följer snällt sin mamma.

Det första försiktiga lilla buset.

Not good

Vad? Jaa, att jag inte har bloggat på länge är såklart not good, men framför allt kan man väl sammanfatta resultatet från årets treårstest med samma ord.

I söndags visade vi Curre (EG Carnot) och Alex (Arhults Alexander) på Bollerup. Domare var Birgitta Larsson (exteriör) och Leif Nilsson (hoppning). Alex gick först. Han fick sig nog en chock när vi kom in i ridhuset, för det var som att gå in i en vägg av tropisk hetta. Varmt och inget syre. Först skulle galoppen visas, och Alex fick galoppera läänge, alldeles för länge! Sen kom hopp-provet. Alex skötte sig, men stod emot ganska mycket. Det är ju inte helt ovanligt att de gör de när man kommer till visning. Tyvärr var väl det ingen lyckad kombination tillsammans med ett tropiskt klimat och en redan ganska matt ponny. De uppfattade honom som spänd - vi som trött. Poängen blev ganska mediokra: 7-7 i hoppningen. Snålt kan jag tycka. Se och bedöm själva:

Som gångartstalang slog han tyvärr inte heller igenom. 88777 blev poängraden. Jag tyckte dock att aldrig har skrittat bättre och var klart värd en 8 där.

Vi fick ladda om en kort stund och sedan var det Curre. Han inledde starkt med att visa upp en bra galopp och en lovande hoppteknik. Tyvärr svek modet honom och han la in ett stopp. Efter det blev han osäker och övertygade tyvärr inte domaren. Tråkiga 5-5 blev resultatet. Det är dock sånt som händer med unga och försiktiga hästar. Det kan man inte ta så hårt på. Nedan följer de två språng han visade upp innan vägringen, och visst kan han hoppa! Se själva:




Sen kom dödsstöten. Han fick en 4 på benen! Rekord - fast åt helt fel håll! Vilken chock! Och svaret på frågan är nej, jag tycker inte att han har ben som är värda en fyra! Det kommer jag aldrig att hålla med domaren om! Hela poängraden blev: 874878
Snålt på huvud hals och bål, jag tycker att han är värd en 8 där. Skritten och galoppen fick betalt, traven blev också snålt bedömd. Det har jag dock funderat lite på och kommit fram till att jag nog jämför den över tid. Han har ju varit lite svag bak och blivit mycket bättre, hon som såg honom för första gången i söndags upplevde väl svagheten mer än vad jag gör. Well well... det är ju ingen stor grej, för trava kan han!

Inte mycket mer att säga om hela den saken - nu går vi vidare.