En blogg som drivs av två unga tjejer med varsin häst har råkat ut för det värsta. Ja, inte själva bloggen alltså, men en av tjejerna. Hennes häst var med om en olycka och fick hastigt avsluta sina dagar. Det blir så tydligt i en blogg. Ena dagen ett helt vanligt inlägg med bild på när de är ute och galopperar i snön, nästa dag står det Vila i frid. Fruktansvärt. Det känns i hjärtat även för mig som läsare. En blogg är ju liksom här och nu.
Jag har själv fått min beskärda del av hastiga slut. Under de åren jag jobbade på Flyinge i stuteriet var det mer än en lovande unghäst som lämnade oss alltför tidigt. Det är ju så med hästar... Saker händer. Saker man inte kan göra någonting åt.
Vis av den erfarenheten så visste jag när jag själv började avla att alla mina ungponnyer inte skulle uppnå vuxen ålder. Ston kan abortera, felläge vid födseln eller så kan de skada sig under uppväxten. Detta satt jag och funderade på en dag när mina första uppfödningar var ett år och precis hade gått ut på sommarbete. Dagen efter hittar jag Hebe, Heras dotter, mitt allra första föl, med ett brutet ben. Paniken var total. Katastrofen vällde in över mig som en flodvåg. Det skar så djupt och smärtsamt i bröstet som om någon hade stuckit mig med en kniv. Hebe gick inte att rädda och sorgen efter henne var stor. Ändå så visste jag att det är så här det är. Det kommer att hända igen.
Hebe som föl. Här åtta dagar gammal.
Det behöver inte vara ett dödsfall för någonting ska vara sorgligt. En annan sak som vi hästmänniskor måste ta med i beräkningarna är alla dessa skador. Hästar är stora djur och i grunden inte gjorda för det vi utsätter dem för. Hur duktig man än är på att rida och hur väl man än tar hand om sin häst så kommer skadorna ibland i alla fall. När en skada uppstår är det ofta många drömmar som krossas. Planer, förhoppningar, förväntningar, saker att se fram emot - allt det sopas undan i ett enda drag. Sen kommer tiden efter. Konvalescensen. Återuppbyggnad och slutligen återbesök och förhoppningsvis friskförklaring. Men sen är man ändå lite nervös. Ska det fortsätta att gå bra? Ofta gör det det. Ibland inte.
Igår fick jag ett telefonsamtal från underbara vännen Louise. Hennes häst "Räkan" hade fått tillbaka sin ligamentsskada trots den långa vilan (över ett år, hon var ju här och födde ett föl!) och den försiktiga igångsättningen. Det var som om någon hade gnuggat Louise själ med krossat glas. Det kunde man höra. Jag lider med henne och vet hur det känns. Det var inget vi sa, men vi vet båda två att så här är det, och det måste få göra ont. Sen reser man sig igen.
Räkan under sitt viloår/mammaledighet hos oss. Nu får hon bli mamma på heltid.
Njut extra av era fina hästar idag! Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar